I nästa liv ska jag bli bollkalle på Roland Garros. I livet efter det har jag ingen aning.

Bahamas-Luxury-resorts

När jag så står i ett förkläde hängt över skjortan för andra gången samma vecka och skurar golvet, får min fru nog.

”Så här, Peo”, säger hon. ”Det är jättebra att vi har det så rent här hemma. Jag kan spegla ansiktet i parketten och det doftar lavendel i vardagsrummet. Men jag står inte ut. Du måste komma loss ur det här. Du måste börja producera nu.”

Det är en klassiker. Jag dammar tavelramar, skakar mattor, betalar räkningar, suckar och ojar mig, gör allt det där som väl är rätt bra att göra, men frustrationen kokar inombords ändå: Jag har fått en idé till ett manus som gnager sönder mig fullständigt och jag har blivit ett svart slukhål i familjen, jag är ute i gränslandet där rymden kanske tar slut och en annan värld tar vid, jag är mer levande och mer döende än någonsin. Anser jag alltså. Min fru skulle aldrig använda så starka ord. För henne handlar det här bara om att komma till skott.

”Snälla, sätt dig på arslet och börja.”

Min lott här i livet: Att vara en pain in the arse, oavsett om jag skriver eller om jag inte gör det. Antingen hukad över datorn med ryggsmärtor (träningen vänner, glöm aldrig träningen) och uppfylld av text (läs: självgod och frånvarande), alternativt okontaktbar eftersom jag måste torka ur kylen och frosta av frysen (mycket frustrerad).

”Säg mig, blir det någonsin frid där inne?” frågar hon. ”Jag är uppriktigt nyfiken på hur det här ska sluta.”

”Jag skulle ha blivit tennisspelare istället”, svarar jag. ”Då hade vi bott på Bahamas nu.”

”Jaha?”

”Bahamas? Du vet kanske att det finns en ö som heter Bahamas?”

”Eh, ja. Men vad får dig att tro att jag skulle vilja bo på Bahamas? Jag har det bra som det är nu. Jag vill bara vara gift med en författare som är tillfreds med sig själv. Som både skriver och håller hörnen rena från dammtussar.”

”Du blir aldrig nöjd”, muttrar jag.

”Nej, Peo. DU blir aldrig nöjd. Så är det.”

Och här stänger vi butiken för idag. Nu har ni fått en inblick i hur jag har det på dagarna.

”Bara en sak till”, säger min fru. ”Bahamas är inte en ö. Det är ett pärlband av öar, en egen stat. Vad gjorde du under geografilektionerna?”

”Jag drömde om att skriva böcker”, svarar jag.

Så istället för att ta tag i manuset, sitter jag nu här och googlar Bahamas och lär mig massor. Så funkar det.

/Peo

 

 

Kommentera