Bukfyllan är här för att stanna

När Erik och jag sitter på Chez Betty på Roslagsgatan i Stockholm och äter en middag, plockar han upp telefonen ur innerfickan på sin kavaj och visar mig en ny app som han har byggt och precis släppt.

”Det är en kaloriapp”,  säger han. ”Folk vill veta hur mycket kalorier de stoppar i sig.”

”Känns som att det redan finns hundra sådana appar”,  svarar jag.

Men nej. Så är det inte säger Erik. Hans app är bättre än de andra.

”Du plåtar bara av maten du ska äta. Inga konstigheter, det gör du ju ändå och lägger ut på instagram hela tiden. Men med min app så räknar telefonen ut hur många kalorier som ligger på tallriken, bara genom att analysera bilden du nyss har tagit.”

”Va? Är det sant? Om det stämmer så är det ju genialt.”

”Precis. Och så kan du ta en före- och efterbild också. Då håller appen reda på hur mycket du har fått i dig och kan varna när du uppnår XXXX antal kalorier på samma dag.”

”Erik, du kommer bli miljonär.”

”Ja, jag tar sju kronor per nedladdning och redan nu är det femtontusen människor som har laddat ner den. Det går fint det här.”

”Men hur kan telefonen räkna ut kalorierna? Vad använder du för indata? Hur kan appen veta hur mycket kalorier potatismos innehåller?”

”Det är jag själv som har knappat in alla data. Jag har helt enkelt antagit att potatismos innehåller hundra kalorier. Svårare än så är det inte.”

”Fast potatismos innehåller nog mer än hundra kalorier, tror du inte? Dessutom beror det ju också på hur mycket potatismos du har på tallriken.”

”Folk vill bli lurade. Jag skänker dem glädje. Tänk vad glad du skulle bli om du slevar upp ett berg av potatismos och köttbullar och brunsås och så dricker du sju starköl till och så fotograferar du hela skiten och så berättar appen för dig att du bara har fått i dig trehundra kalorier när du är klar. Skulle inte du bli jätteglad då?”

”Jo det förstås.”

”Där ser du! Människor vill bli glada och kunna unna sig och jag hjälper dem med det.”

”Och så håller de vikten under tiden.”

”Du borde ladda ner min app. Bara sju spänn som sagt.”

mzl.wxfkhkpp.320x480-75

/Peo

Kommentera

Do you accept credit cards?

Och sedan köpte vi varsin flygbiljett och försvann iväg till Indonesien och kanske var det aldrig meningen att vi skulle komma tillbaka. Bli övervintrare. Bli sorgliga, utopier som backpackers såg upp till men aldrig skulle vilja efterlikna – inte på riktigt. Vi stod på den norra udden av Pulau Wee, där havet började och Indonesien definitivt tog slut och tänkte att det nog skulle gå att göra sig ett liv där. Fiska. Låna småpengar av andra turister. Sälja hantverk. Bygga en hydda. Checka ut.

Sedan kom George från U.K och han var snyggt skäggig och spelade gitarr nere på stranden som en Gud och slog mig i schack och gav dig långa ögonkast och allt sprack sönder där och då när du bestämde dig för att sitta uppe vid lägerelden när jag gick och la mig. Jag sov inte en sekund den natten. Låg och lyssnade på djungeln, letade efter dina fotsteg bland syrsornas lek. Men du kom aldrig.

Om du undrar hur jag har det i receptionen på bankkontoret jag arbetar så säger jag väl okej. Det går an. Bostadsrätten måste betalas. Min chef har just gett mig påökt. Det finns ingen där hemma som älskar mig så jag funderar på att skaffa katt.

Jag har tittat på din och Georges hemsida från Pulau Wee. Jag ser att ni verkar ha det fint. Det kommer mycket turister till er lilla strandrestaurang, jag har sett det i fotoalbumet ni har lagt upp. Du är så brun. Samma klara blick som förr. Jag har kvar ett halsband av snäckskal som du gjorde åt mig, minns du? Anledningen till att jag skriver det här, är för att jag hittade det igår i en byrålåda och satte på mig det och gick till jobbet med det kvar runt halsen. Fick skäll av chefen. Givetvis, så kan man inte se ut när man möter kunderna, det förstår jag ju. Inte på bank. På en strandrestaurang går det an, men inte på bank.

Kanske kommer jag och besöker er restaurang någon gång. Det vore trevligt att träffa dig. Och skaka hand med George. Men jag undrar, tar ni kort, eller måste jag ha med kontanter? Jag har ett Master Card. Funkar det?

beach-boy-guitar-guy-hat-Favim.com-206729

/Peo

 

Kommentera

Pavement finns på Spotify, va?

Och plötsligt på loppisen så börjar Bodil plocka upp mina lofi-skivor. Beck. Pavement. Mountain Goats. De ligger på bordet, bredvid barnens leksaker och hon verkar mena allvar med att försöka sälja dem.

”Det där är mitt liv”, försöker jag. ”Vi träffades till den där musiken. Hur kan du vara så osentimental med de där skivorna?”

”Det är jag inte”, svarar Bodil. ”Det är dags för nästa generation att träffas till den där musiken och sova över hos varandra och bilda familj.”

”Kom igen. Det här är Karlbergsvägen”, svarar jag. ”Finns inte en käft under femtio som har råd att bo här. Det blir inga barn gjorda.”

”Vi har ingen stereo”, säger Bodil.

”Det var just det jag tänkte snacka med dig om. Jag vill försöka hitta en billig här på loppisen idag.”

”Vi ska sälja, inte köpa.”

Jag rafsar ner varenda platta från bordet i en trunk. Kommer inte på fråga att vi säljer mina skivor.

”Du, Pavement köpte jag”, säger hon.

Skammen och förnedringen när jag inser att hon har rätt. Det var hon som köpte deras sista studioalbum och som vi spelade sönder och samman i den lilla lägenheten nere vid Humlegården. Vi hade en madrass på golvet och Pavements sista studioalbum. Vi behövde inget mer.

SkivsamlarLasse kommer förbi och frågar om vi har några cd:s vi vill bli av med. SkivsamlarLasse är lite knäpp, fast det är inget allvarligt, han har bara druckit för många starköl i sina dagar, men han älskar musik och köper upp allt och jag vet faktiskt inte vad han gör med skiten men jag säger att nej vi har inga skivor, men Bodil hon sliter trunken ur händerna på mig och kastar den över bordet till SkivsamlarLasse och skriker åt honom spring spring spring och SkivsamlarLasse lägger benen på ryggen och jag rusar efter, men han är snabb den jäveln och snart är han försvunnen i folkmyllret.

”Jag går i celibat i sex månader”, säger jag till Bodil när jag kommer tillbaka. ”Du kommer inte att få något på ett halvår.”

”Åhå vad rädd jag blir”, säger Bodil och lyfter på sin tröja och flashar en ny bh som hon har köpt.

/Peo

Pavement,_the_band,_in_Tokyo

 

Kommentera

Samtal nr 4, med ännu en hjälte.

Ja, det var ett tag sedan sist jag hade en intervju här på B&D. Men, om jag har hållit er på halster så ber jag om ursäkt för det och presenterar här en litterär eldsjäl som jag har stor respekt för: Annika Koldenius.

annika_koldenius(57)

Vem är du och vad gör du?

Jag är en skapande och pratande människa som ofta kramar mina barn och säger fina saker till min man och mina vänner. Dessutom skrattar jag ofta och högt, gråter stort och brett och tror alla människor om gott. Jag är snäll också, hoppas jag. Snällhet är bra.

Jag är också en sån där som får betalt för att läsa och skriva. Jag är författare till boken “Vi var alltid beredda”, skriver litteraturkritik i Borås Tidning och alla andra tidningar i Gota Media-koncernen, sitter i juryn för Borås Tidnings Lilla Debutantpris (jättejättekul!) och boktipsar i P4 på somrarna. Jag är också galet stolt över att jag har varit med och startat Ordpalatset, en berättar- och skrivarverkstad för barn och unga på Hässleholmen i Borås, som är ett område där arbetslösheten och utanförskapet är stort. Jag jobbar också deltid på Göteborgs universitet, där jag arbetar med vår kommunikation på engelska, så där är det mycket översättningsarbete.
(Men egentligen är jag en ganska lat och förslappad människa som helst ligger kvar i sängen på morgnarna och tittar på de susande björkarna utanför och funderar. Det är ett mysterium att jag får så mycket gjort. Men jag arbetar fort och koncentrerat när jag väl har bestämt mig!)

Ur litteraturens perspektiv – hur har 2015 sett ut hittills? Höjdpunkter, eventuella besvikelser?

2015 har hittills varit debatternas år! Vilka härliga och stundtals helt galna litterära debatter vi haft! Men det är så himla viktigt att vi pratar om litteratur, både ur innehållsperspektiv, ur “det nya medielandskapet”-perspektiv och framför allt: ur läsarperspektiv. Jag tycker nämligen att debatten på dagstidningarnas kultursidor ibland blir för navelskådande och inte tar hänsyn till och inkluderar läsarna. Som i litteraturkritikdebatten: gamla fördomar ventilerades och nästan inget i kritikdebatten handlade om hur läsaren uppfattar kritiken, det vill säga den som läser den faktiska recensionen.

När det gäller den skönlitterära utgivningen tycker jag att 2015 hittills känns som ett svagt år, trots riktigt bra böcker av bland andra Karolina Ramqvist och Jeanette Winterson. Men det måste ses i relation till att 2014 var ett starkt år, med bland annat många bra debutanter.

 Vad förväntar du dig av fortsättningen?

Jag hoppas på fortsatta diskussioner om kritikens roll och plats i dagstidningarna, om litterära teman och innehåll och om litterär makt. När det gäller höstens böcker så kommer ju fortsättningen på Millennium-trilogin. Det ser jag faktiskt fram emot, eftersom jag gillar David Lagercrantz som författare, även om hela projektet är ett genomkommersiellt bokprojekt för att generera tonvis med pengar till förlaget. Jag hoppas att de pengarna leder till att förlaget får möjlighet att satsa på fler nya författarskap.

Nu när du har skrivit en bok, hur tänker du framåt? Arbetar du på något?

Ja, visst arbetar jag på något. Även om att skriva klart “Vi var alltid beredda” tog så mycket kraft att jag sa att jag aldrig skulle skriva mer igen, haha. (Inte så konstigt kanske, med tanke på det personliga innehållet.) Men så kommer berättelsetankarna smygande ändå… Mer i moodboard-form än så länge, det vill säga – jag gör anteckningar om karaktärer, funderar på nyckelscener att bygga berättelsen kring, skriver ut bilder på lägenhetsplanlösningar från nätet och sånt.

Hur kombinerar man arbetet som litteraturkritiker med sitt eget skrivande?

Det är inte svårt alls, faktiskt. Jag tror att jag har blivit en mycket bättre kritiker efter det att jag började skriva själv. Jag kan lättare se igenom dramaturgiska tricks, har lättare att förstå roman- och karaktärbygget, men blir tyvärr också lättare uttråkad av de skälen. Men jag blir också lättare imponerad när det skrivande hantverket är gott. Sen tror jag att jag har blivit lite snällare som kritiker med åren, rent generellt. Men det har nog snarare med åldern att göra, inte med mitt eget skrivande.  

Ge oss ett par boktips. Varför dessa?

Jag gillar ju att läsa all typ av litteratur, både underhållningslitteratur och Nobelpristagare. Men när jag ska tipsa om “bra” böcker blir det oftast sådana som gjort ett stort “första-läsintryck” på mig. Det kan handla om ett nytt sätt att behandla språket på, eller om berättelsens uppbyggnad eller om teman. Därför tipsar jag om: 1. Förföraren av Jan Kjaerstad, för den enorma berättarglädjen. 2. Elizabeth is missing (Elisabeth är försvunnen) av Emma Healey, för att hon berättar mycket skickligt ur ett helt nytt perspektiv genom en person som är dement. Det är både sorgligt och vackert. Den kommer på svenska nu i augusti. 3. Kärlekens historia av Nicole Krauss, för romanens intrikata berättarstruktur och för att jag alltid gråter när jag läser “Once upon a time there was a boy who loved a girl, and her laughter was a question he wanted to spend his whole life answering”. Det är den vackraste meningen i en bok jag någonsin läst.

Vill du trendspana? Vad läser vi om fem år?

Jag tror starkt på “Life Writing”-trenden. Läsarna vill ha sanna berättelser ur jag-perspektiv med verkliga erfarenheter som de kan relatera till sina egna liv på ett eller annat sätt. Antingen som “tur att det inte hände mig” eller som “precis det där hände mig, skönt att jag inte är ensam”. Det är ett slags respons på vårt individualiserade samhälle, tror jag. Sen tror jag också på ett uppsving för novellen. Helt enkelt för att vi får allt mindre tid till att läsa med alla konkurrerande medier, och då passar noveller bra. Två novellsamlingar var nominerade till Borås Tidnings Debutantpris i år, varav en vann (Maxim Grigoriev).

Övrigt?

Gå med i en bokcirkel! Det är min uppmaning till alla! Visst är det bra att läsa böcker i all ensamhet, men jag tycker att det först är i samtal med andra som jag får perspektiv och aha-upplevelser på det jag nyss läst. Det går bra att läsa bloggar och recensioner i tidningar också för att få fler perspektiv, om man inte har möjlighet att vara med i en bokcirkel.

/slut.

Tack, Annika.

Tidigare samtal:

Marthina Elmqvist, Erika Söderström och Felicia Welander.

Vem borde jag mer samtala med? Mejla ditt förslag till sthlmunderytan@gmail.com

Bara kärlek får skickas till den brevlådan. Reklam och hatpost får inte plats där.

Bästa,

Peo

 

 

 

 

Kommentera

Fördubblar min ljusterapi och hoppas på det bästa.

Jag utgår från att Ebba har varit i kontakt med förlaget som ger ut Knausgårds pedofilhistoria på svenska och frågat vart hon ska skicka fakturan. Vilken PR-kupp!

Jag utgår från att han den där Birro för det mesta är ironisk, annars uppgraderar jag min personlighet till nihilist 2.0

Jag utgår från att den här våren bara är ett skämt.

Gnällig ikväll, som ni förstår. Vaknade på fel sida och lyckades aldrig skaka skiten av mig. Inte ens en budgivning på Ebay lättade upp stämningen. Har nu tagit en lång promenad i Vasastan och trampat i en hundbajskorv.

Jag utgår från att vi tänker vara snällare mot varandra i sommar & höst. Trött på pajkastning och orkaner med en gäspnings magnitud.

Den bästa litteraturen är alltid androgyn. Jag skriver det igen:

Den bästa litteraturen. Är alltid.

Androgyn.

/P

IMG_0451

 

 

Kommentera

Nu skapar vi historia i mitt kvarter.

croppedimage280225-long-macchiato-in-situ

Nu ska ni få höra sagan om caféägaren på hörnet i kvarteret där jag bor.

Han har en nästan fysisk begåvning för att uttrycka nonchalans. Vi som går dit är knappt vatten värda. Han föraktar varje person som inte är stammis hos honom. Det tar tio år att bli stammis och vid det laget så har stammisarna börjat förakta sig själva.

Jag vet, jag borde sluta gå dit. Men kaffet är såklart världsklass.

”Funderar på att ha en bokhörna”, säger caféägaren helt otippat en morgon till mig.

”Jaha.”

¨Har inte du en massa böcker i källaren som du skulle kunna ställa på hyllorna?”

”Va? Ber du mig ge bort mina böcker?”

Jag sparar böcker i kartonger i källaren, de som inte får plats i lägenheten. Är väldigt ovillig att göra mig av med böcker.

”Du får gratis kaffe i resten av ditt liv”, fortsätter han. ”Om du ger mig tvåhundra böcker så får du gratis kaffe så länge du lever.”

”Tänk om jag lever tills jag är fyrahundra år”, svarar jag.

¨Jag är villig att ta den risken.”

Så nu sitter jag i skräddarställning nere i källaren, två timmar varje kväll, och sorterar ut böcker som ska göra arrogansens mästare till bokcaféägare. Kanske gör jag rätt, kanske gör jag fel. Inser nu att det är i den hörnan, bland mina lästa skatter, jag kommer att spendera resten av mitt liv. Med en kopp espresso i näven, ständigt detta kaffe, som kommer att skära sönder magsäcken på mig när jag överkonsumerar det.

Ses vi där?

/Peo

 

 

Kommentera

Lyxen i att våga sätta punkt.

300 A4 och jag är nere på kommateckensnivå och enstaka ordutbytelse i mitt nya manus. De stora penseldragen är målade, jag vet vilka färger som gäller och vart vi ska.

Återigen har jag lånat friskt ur verkligheten, människorna finns oftast i kött och blod, även om de ibland har fått fler egenskaper än vad jag har spårat när jag lärde känna dem.

Återstår att välja en titel. Det jobbigaste och bästa som finns.

Tre långa tidigare:

Mannen utan ryggrad.

Kärleken passerade här en gång.

Så länge du är min syster.

 

Vi får se vad det blir den här gången. Jag tar en lång löprunda och funderar.

Från en sak till en annan: Personalen  på Akademibokhandeln verkar ha god smak.

2015-05-08_12.20.57

Kommentera

Alla mina hjältar har bytt telefonnummer.

Minns du livet som pågick för tio år sedan? Eller femton, tjugo. Fyll i valfri siffra.

Jag minns det knappt. Det handlar inte om klassisk förträngning. Tror jag. Snarare om guldfiskminnet som har sorterat bort det mesta från den tiden.

Gick på Götgatan igår. Förbannade regnet och glodde ner i trottoaren. Så från ingenstans i folkvimlet utkristalliserar sig en av centralfigurerna från då, en person som jag inte haft en tanke på under en lång period. En gång i tiden var vi de bästa vänner, gjorde alla dumheter ihop, intalade oss att vi blev vuxna tillsammans, fast det egentligen var tvärtom: vi höll fast vid barndomen och vägrade släppa taget.

”Du är dig lik”, sa jag.

”Inte du”, fick jag till svar. ”Du ser frisk ut. Det gjorde du aldrig förr.”

Visst. Det blev rätt många nätter under flämtande lysrör i rökiga lokaler. Jag gissar att det gick att spåra i ansiktet på oss. Jag är glad över att jag numera vågar lägga gurkskivor på kinderna när jag badar, samtidigt som jag lyssnar på ”språket” i P1. Det är okej, jag kan stå för det.

”Hur hinner du skriva böcker?” frågar min gamle vän.

”Jag skippar de flämtande lysrören. Skriver om dem istället.”

Vi byter telefonnummer, fast vi båda vet att det kommer ta emot att ringa. Så skiljs vi åt på gatan.

Jag tänker på alla andrahandsflyttar jag gjorde på den tiden: tre månader på Östgötagatan och sen fyra månader i Aspudden, följt av tre veckor på Kungsholmen. Allt jag ägde rymdes i två resväskor. Flyttstädningar var inte nödvändiga.

”Fast sedan hände det ju att jag bytte telefoner”, säger jag till Ilse. ”Och då fick inte vissa telefonnummer följa med över till den nya telefonen. Det kan man väl kalla för en sorts flyttstädning?”

/Peo

thessaloniki-36793772-1423235774-ImageGalleryLightbox

 

Kommentera

Det blir bra till slut, det måste man våga tro.

Maj var alltså månaden när våren haltade sig fram, utan att få riktigt fotfäste, åtminstone här i Stockholm. Jag hängde in rockarna på vinterförvaring och plockade fram mina kavajer och sedan fick jag hänga undan kavajerna igen och fortsätta gå omkring i rock ännu ett slag. (Bitter och butter över detta, givetvis.)

Maj var också månaden när svenska folket blev kallade cykloper av en rabiat författare, vars främsta kännetecken är att han måste använda tolvtusen ord för att säga det vi andra fixar på två meningar.

Maj är själva porten till sommaren. Det är nu vi ska börja gå barfota och odla örter på balkongen. Kaféägaren på hörnet knäpper upp en extra knapp på skjortan och glömmer att ta betalt när tjejerna kommer in och beställer latte. De flesta allergiker är igenom den värsta snyftarfasen och livet kan börja.

Jag har suttit i grottan och skrivit långt på ett manus. Så på ett sätt gjorde det inte så mycket att maj försvann bort i människoföraktande kyla. Vi hade en duva utanför fönstret, två våningar ner, som låg och ruvade i sitt bo. Jag såg henne genom mitt köksfönster och varje gång jag behövde resa mig från skrivbordet så tittade jag till henne. Det såg fruktansvärt tråkigt ut att ligga där och göra absolut ingenting.

”Du skulle göra samma sak om du hade ett ägg att ruva”, säger min fru.

”Absolut”, svarade jag. ”Men det skulle fortfarande vara tråkigt.”

Och ingen duvhanne kom med mat heller. Hon låg bara där, jag gick dit varje timme på slutet, orolig, undrade om jag borde göra något. Till sist flög hon, övergav boet. Jag såg inget ägg. Vet inte vad som hände. Bara en av naturens tragedier.

Det var fint att vara en sväng i Barcelona, och Kim Gordon-biografin var härlig. Leif Panduro läste jag också en tredje roman av, han är en liten pärla som ni absolut kan läsa något av. Som vanligt brände jag stålar på Ebay också, det ingår liksom i konceptet våren.

Maj var också månaden när en läsare mejlade och gav mig kritik för att ”Mannen utan ryggrad” är för kompromisslös. ”Det finns för lite hopp i den”, skrev han. ”Du har ett ansvar att lämna kvar lite hopp.”

Nja. Livet var ju rätt svart och vitt på den tiden. Det tycker jag måste framgå. Vi mognar, blir bättre med åren, har möjlighet att se fler nyanser hos varje människa när våra egna självbilder vittrar sönder. Allt har sin tid: Den svartvita tiden har sin, det är då de karaktärsdanande misstagen ska göras. Det går inte att ha ogjort, tror jag.

Ser man det på det viset, ja då finns det rätt mycket hopp i ”Mannen utan ryggrad.”

/Peo

Peo tfn 3738

Kommentera

God text kräver en treväxlad cykel.

Det är en chockerande upptäckt att de flesta goda idéer kommer till mig när jag cyklar. Som om tanken kräver fysisk rörelse, det först då det går att tänka klart och fritt. En löprunda är oslagbar när texten kör fast, vilket är det absolut sista jag vill unna mig i det läget. Men det funkar.

Och nu pratar ni ändå med killen som skyr träning. Min eventuella lust till att röra på kroppen har kommit med åren, när förfallet och gravitationen sätter in. Först då har jag varit villig att försöka bromsa naturens lagar.

Nu har jag fått ytterligare en anledning: texten blir bättre efter en cykelrusch i storstadstrafiken. Men bli inte oroliga nu, kära läsare, detta är ingen träningsblogg och ni slipper mina 5 bästa övningar för att skaffa magrutor. Min träning ligger liksom inte på den nivån överhuvudtaget.

Men i morse: Jag tog på mig cykelhjälmen och pinnade på över Västerbron i gryningsljuset, irriterad över en passage i texten som inte vill bli som jag önskar. Lösningen finns där någonstans, men jag hittar den inte. Hjärtat pumpade i bröstkorgen, jag tog säkert i lite väl hårt på grund av att jag var förbannad på problemet. Så kom jag upp på backkrönet, fick min dagliga dos av utsikt och rullade sedan nedför bron på andra sidan och bromsade in vid rödlyset vid Björns Trädgård.

Plötsligt kom två meningar till mig som uttryckte det jag tidigare missat. Glädjen som spred sig i kroppen, endorfinerna…Vad lär vi oss av detta? Jo, att det finns två sorters skribenter: De som cyklar och de som inte gör det.

Jag vågar inte tänka på vad som skulle hända om jag får punktering på hojen. Jag är nämligen inte bara träningsskygg, jag är dessutom teknisk/praktisk idiot, vilket betyder att cykeln säkert skulle bli stående resten av sommaren med platt däck. Och så satt jag där på häcken framför datorn och fick inget gjort.

/Peo

Kommentera