Brev i exil.

Vissa sidoprojekt är mer lustfyllda än andra.

The short story: Jag har varit ett fan av Bagatellerna (på Instagram) en längre tid – ett konto som publicerar korta, kärnfulla texter som talar till mig genom Instagrambruset. Kontot var länge anonymt, så är inte fallet längre, men jag skickade ett mejl när Bagatellerna fortfarande höll på sin identitet och föreslog ett möte.

”Du skriver tillräckligt bra för att jag ska bli taggad”, mejlade jag. ”Skulle du vilja träffas och diskutera ett samarbete?”

Så blev det. Vi sågs på blinddate på ett café och kom fram till att vi skulle skriva den första Instagramromanen tillsammans. En publicerad brevväxling, med en tydlig handling och ett tydligt avslut. Det har vi gjort nu, med varsitt brev till varandra varannan dag. Där vi inte visste hur den andre skulle svara längs vägen, men där vi hade dragit upp riktlinjerna och slutet så att vi visste vart vi var på väg. Otroligt roligt och inspirerande.

Jag håller ju på att färdigställa ett nytt manus till en fjärde roman, så jag måste vara selektiv med min tid, men det här projektet kunde jag inte låta bli. Det gav mer än det tog, vilket är nödvändigt.

Så nu vill jag tipsa er om Brev i exil. Om du vill läsa den första Instagramromanen, då rekommenderar jag dig att börja från början. Det vill säga, scrolla till första bilden och läs därifrån och snegla inte på de sista bilderna i förväg. Det är precis som med deckaren du läser: Om du läser sista kapitlet så går spänningen förlorad.

BREV I EXIL

Allt väl.

/Peo

IMG_0436

 

Kommentera

Är ni inte färdiga med Kulturmannen snart?

Jag tog mig faktiskt igenom Knausgårds text häromdagen. Sedan backtrackade jag de tidigare skrivna artiklarna, som var upprinnelsen till hela tjafset, och efter det gick jag och satte mig på muggen med huvudet i händerna. Trodde aldrig jag skulle behöva djupandas över en text i pressen. Men.

Om vi börjar med Ebba så är hon i sin fulla rätt att sparka på Stig och Karl Ove. Det är så vi gör, vi tycker saker och så skriver vi ner dem och sedan sitter det nån redaktionschef på sina höga hästar och tycker att fan det här kommer få många klick och sedan kan det börja drevas. Jag tycker Ebba har rätt i mycket av det hon skriver: Stig och Karl Ove är inte mina killar, om man säger så.

Men det är fruktansvärt tjatigt ändå. Jag vill ha tillbaka minuterna jag la ner på texten, trots att den är rimlig.

Och sedan då. Knausgårds svar. Där han känner sig extremt förorättad och riktar bazookan mot svenskarna som är trångsynta. Den mannen kan skriva långt! Det fanns ett kort ögonblick i mitt liv när jag gav mig på hans tegelstenar. Det skulle jag inte ha gjort. Bara för att det är välformulerat så blir det inte bra, kom ihåg var ni läste det först.

Karl Ove: Det är inte så jävla farligt att vara en Kulturman. Du klarar det, kom igen. Gud, vad du är tjatig! Rakt in på floskeltoppens förstaplats tog du dig med din DN-text.

Säkert säger någon att jag förminskar problemet, att Kulturmannen är ett reellt problem som trycker ner sina undersåtar. Fast varför, varför snälla, ens ägna någon mer tankekraft åt detta populärkulturella fenomen? Strunta i honom!

Men, med det sagt, måste jag erkänna att jag själv ägnade tid åt en Kulturman, hämtad direkt från verkliga livet, i romanen ”Kärleken passerade här en gång.” Vi kallar honom Bläckfisken i texten, han är en rynkig litterär gubbe som älskar småtjejer och jag ville nog visa upp honom såsom han är. Även jag är skyldig till att hålla myten levande.

Nog nu.

Jag är trött på Knausgård. Men jag är ännu mer trött på Knausgårds läsare.

Jag är trött på SD. Men jag är ännu mer trött på SD:s väljare.

/Peo

 

 

Kommentera

Mental jetlag.

Tillbaka i åtta grader och regn. Det är inget att deppa över, inte mer än en kort stund i vart fall, även om jag såklart hellre hade tagit med mig Barcelonavädret hem till Sverige. Det är den 19e maj och så får jag användning för min snygga vinterrock igen! Alltid något, tänker jag. (Det är viktigt att klä sig som svårmodig författare och vintern i maj hjälper mig att klara av det.)

Mirómuseet uppe på berget, väster om Barcelona, rekommenderar jag er som är på väg dit. I matväg så är det som vanligt: Ta er en bit bort från turistströmmarna, leta upp ett hål i väggen där det sitter spanska familjer på uteserveringarna och beställ husets tapas och sen är det klappat och klart. En middag med fantastiska smaker för tvåhundra spänn, vinet inkluderat. Ansjovis, musslor, ostar och röror kommer in på små fat och golvar smaklökarna.

Men vad har detta att göra med en litteraturblogg på B&D, undrar du? Svar: Inte ett smack! Men det vanliga livet måste levas också,  så att jag får något att skriva om. Strindberg sa ju: ”Jag reser inte för att resa. Jag reser för att ha rest.”

Vet inte hur man ska ställa sig till det där. Det är ju mäktigt att komma till nya länder. Till och med en grinig nattportier blir ju till något som det går att skriva om i efterhand. Men då måste man ju först ha träffat grinollen, tänker jag. Med andra ord: Förvänta er en roman i framtiden som utspelar sig i Barcelona med en jätteförbannad nattportier i huvudrollen.

/Peo

Barcelona Spain

Barcelona Spain

 

 

 

Kommentera

På andra sidan ligger Afrika.

Er man i Barcelona ligger på hotellrummet efter en lång dag under solen. Det är första gången jag är här, alla säger att Barcelona är en fantastisk stad och efter några dagar håller jag med. Den är lagom stor och promenadvänlig, det serveras tapas i varje gathörn, vinden från Medelhavet svalkar och jag är här med en gammal vän. Vi pratar ikapp ett par förlorade år.

Vi står nere vid havet och blickar ut i horisonten.

”På andra sidan ligger Afrika”, säger jag.

Slut på geografilektionen.

”Ta med det i nästa roman”, svarar min vän.

Jag har faktiskt fått ro att arbeta några timmar på texten idag. Att sitta i skuggan på någon uteservering och skriva på en bok kan jag rekommendera. Jag behöver nog inget mer, tänker jag. Om jag får sitta här och skriva i resten av mitt liv så är jag nöjd.

Drömma kan man väl få göra?

Igår kväll hängde vi på Federico Garcia Lorcas favoritbar i Barcelona. Ett riktigt fint ställe med inredning i original från trettiotalet. Så ni ser, jag har gjort min litteraturläxa och går i  mästarnas fotspår. Carlos Ruiz Zafón är också härifrån, tydligen.

Slut på litteraturlektionen.

unnamed

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Bli aldrig kompis med en författare. Och ta aldrig emot hens signerade böcker.

Man kan ju tycka att Evelina skulle ha lugnat ner sig en smula med åren. Inte bli lika upprörd över saker och ting, speciellt eftersom det nu går så bra för henne i Europa. Men nej.

”Men det måste du väl förstå att jag blev sårad?” säger hon.

”Det är klart jag förstår”, svarar jag. ”Men ändå.”

”Jag kommer in på Rönnells antikvariat, för att jag fick nys om att de hade Startpistolen av Claes Holmström i fint skick till salu. Och vad får jag se?”

”Evelina. Du berättade nyss det här. Jag satt mitt emot dig för två minuter sedan också.”

”Min egen bok! Som jag har gett bort till Jossan! Jag dedikerade den till henne. Och hon har kastat bort den.”

”Jag fattar. Det sårar dig. Men Jossan kanske inte hade pengar till hyran? Vem vet?”

”Med såna vänner behöver jag inga fiender”, säger Evelina.

Först kunde hon inte tro att det var sant. Men det var verkligen hennes dedikation till Jossan på försättsbladet.

”Jag köpte boken”, säger Evelina.

”Du menar Startpistolen?

”Nej, jag menar min egen bok. Och vet du vad jag ska göra?”

”Nej.”

”Nu tänker jag åka hem till Jossan och lägga boken i hennes brevlåda. Så att den ligger på hallgolvet när hon kommer hem från jobbet.”

”Fy fan. Du är ond”, säger jag.

”Det står ett, ett i matchen”, fortsätter hon och ser lömsk ut.
/Peo

2015-05-11 08.55.42

 

Kommentera

Loppisar och Sangria

 

Vi går igenom det senaste och hur folk är funtade egentligen.

/Peo

2015-05-10 21.18.47

 

 

Kommentera

Det är vår! Släpp trubadurerna loss!

Jag får kalla kårar varje vår, när vi packar korgen med vin och charkuterier och går ut i parken för att lapa lite sol efter allt vintermörker. Varför? Därför att trubadurerna också hittar ut fort som attan!

Jag slår upp ett glas rosé, bryter en bit bröd och öppnar upp en samling texter av Dorothy Parker. Då kommer killen i keps med två, tre personer i släptåg och sätter sig på filt bredvid och sen är det Mental Istid, Hotel California och Shine on your crazy diamonds för hela slanten.

”Du gör verkligen helt egna och nyskapande versioner av de där låtarna”, försöker jag. ”Men vad tror du om att stämma gitarren?”

Åldersrasismen kryper allt längre ner i åldrarna, så jag har ingen talan, det begriper jag. Den här lite överförfriskade trubaduren har knäppt på strängarna hela vintern på sitt studentrum och nu är det kosläpp: Det är vår! Släpp trubadurerna loss!

Jag får inget gehör för mina synpunkter.

”Det kunde varit värre”, säger min vän som jag har släpat med mig ut i parken. ”Vi kunde ha suttit på söder och behövt lyssna på fotbollsramsor.”

”Jo, det förstås. Fast klagosång som klagosång.”

Såg ni reportaget härom kvällen på nyheterna? Där över femtusen gitarrister försökte slå ett världsrekord i Polen? Rekordförsöket gick ut på att alla jammade tillsammans i en park, de spelade Hey Joe simultant. Jag som aldrig kollar på teve behövde bli utsatt för detta; en park full av rockande hästsvansar. Tror ni de lyckades slå världsrekord? Svar NEJ. Rekordet slogs FÖRRA året, i samma park, när över sjutusen gitarrister spelade Hey Joe tillsammans.

Vart är världen på väg? Jag bara undrar.

/Peo

images

Kommentera

skriv och skriv om skriv och skriv om skriv och skriv om skriv och skriv om skriv och skriv om

artworks-000064861235-19flw0-original

Herregud, jag är tvingad att ta tillfället i akt och tacka redaktörerna som kastade mina manus i papperskorgen, efter att ha slängt ett öga eller två på dem. Jag gör en total skåprensning här hemma och rotar fram all gammal bråte som har blivit producerat genom åren och mina vänner, det är förfärlig läsning för det mesta. Det var ett klokt beslut att rata mig.

Jag borde bli förlagsredaktör! Jag skulle refusera mig själv omedelbart! Jag har blick för det där!

Ska man spara skräp eller kasta? Tja, hittills har jag valt att spara, men nu är det slut med det. Jag behöver andas, måste ha utrymmet till nya tankar, den där gamla skåpmaten kan kvitta. Det är vår, vi gör om, vi gör nytt, vi städar ut.

Håller på med min fjärde roman. Sitter och får ont i arslet efter alla timmar vid datorn och säger som vanligt att aldrig mer, aldrig mer. Tar en löprunda på det och sedan är orken tillbaka.

Lite läskigt att kasta gamla manus i pappersåtervinningen. Tänker att de som tömmer papperscontainern har läsning till eftermiddagsfikat om det vill sig illa. Borde kanske investera i en sån där papperstuggare.

Eller skriva bättre från början. Vilket som.

/Peo

 

 

 

 

Kommentera

Biografierna som är värda din tid.

Hallå, hallå.

Vi går in i maj och jag gissar att ni har rullat ut grillarna och lagt ifrån er böckerna. Eller?

Jag har fått tillbaka manus från Massolit och har fullt upp med att skriva en roman. Går nu officiellt in i dimman, men kommer givetvis inte att lämna er helt i sticket, kära läsare.

Tänkte jag skulle berätta lite om ett trick som jag faktiskt tillämpar. Här är problemet: När jag själv skriver så kan jag inte läsa.

Så var det länge, vilket var jobbigt, eftersom att BARA umgås med sin egen text i sex månader kan bli rätt besvärande. Man behöver ju något annat, men länge drogs jag med en skräck för vad andra böcker skulle göra med min text (något negativt, givetvis…) De två första böckerna är skrivna i sträng avhållsamhet från annan litteratur, men med den tredje boken släppte det lite och jag insåg att annan litteratur tvärtom berikade det jag själv höll på med.

Här vill jag bara säga att MELLAN böcker, alltså de andra sex månaderna när jag inte jobbar på ett manus, har jag plöjt så fruktansvärt mycket böcker för att kompensera, läsa i kapp, etc. Ja, ni fattar. Alla har sitt sätt att tanka på. Men problemet kvarstod: jag kunde inte läsa när jag själv skrev och jag ville gärna läsa då också.

Lösningen var så löjligt enkel: Jag råkade lägga ögonen på en biografi, skriven på engelska. Och plötsligt var det inget problem att läsa överhuvudtaget. Engelskan skapade den nödvändiga distansen.

MEN! Det är faktiskt några biografier jag vill tipsa er om idag. Just nu läser jag ”Girl in a band” av Kim Gordon. Är alltså halvvägs genom den, handlar om hennes uppväxt, hur hon startade Sonic Youth, blev stor rockstjärna och gick igenom en sårig skilsmässa från mannen hon startade bandet med. Mycket bra. Du behöver inte älska rock för att läsa den, jag lovar.

Kim Gordon

När din rock-kvot är fylld, då föreslår jag en något mer kontroversiell biografi: Roman Polanskis. Vad vet du om honom? Att han är en snuskgubbe som gillar för unga tjejer och har ett fängelsestraff hängande över sig, vilket stämmer och är osmakligt. Så varför rekommendera den? För att den är välskriven, givetvis, av honom själv. Han är filmregissör och hela boken är skriven i tydliga bilder, nästan som scenanvisningar. Jag har knappt sett några av hans filmer (Chinatown, Bitter moon…), men jag fick tipset om den här bion eftersom jag håller på med research i ett särskilt ämne. Det är en sjuk människa som har skrivit boken, han är självgod och manisk, men också en bra författare. Återigen, du behöver inte älska film för att läsa den, jag lovar.

Polanski

När sedan din rock- och snuskgubbekvot är fylld, då föreslår jag juvelen bland biografier: André Agassis fantastiskt självutlämnande Open! Här har vi en världsetta i tennis som hatar sporten. Mycket turbulent barndom, uppväxt och även turbulenta år på ATP-touren. Gift med Steffi Graaf, en annan fantastisk tennisspelare, djupt olycklig i större delen av sitt liv. Hur kan man vara bäst i världen på något som man alltid har avskytt? Behöver jag säga det? Du behöver inte älska tennis för att läsa den här boken. Låt mig avsluta med en kliché: Det här är ett starkt livsöde. Missa inte.

Agassi

Mina vänner, det här lär ju hålla er sysselsatta en stund. Välj och vraka, välj bort om det inte känns rätt. Jag måste gå tillbaka till min manushög och fortsätta. Vi hörs snart.

Ritorno 150503

/Peo

 

 

En kommentar

  1. Bia skriver:

    Bra tips! Feel av Chris Heath som handlar om sångaren Robbie Williams är också väldigt läsvärd. Så till den grad att jag hann börja inbilla mig att jag tyckte om hans musik men det visade sig inte stämma. Du behöver alltså inte älska Robbie Williams för att läsa den här.

Kommentera

Män förklarar saker för män också.

Apropå Rebecca Solnit och hennes bok ”Män förklarar saker för mig”, som jag ännu inte har läst mer än några recensioner på och inser att jag ska införskaffa…

Jag drar mig till minnes tretusen fester jag varit på, där högljudda män efter några glas vin har blivit ännu mer högljudda och oavsiktligt spottat mig i ansiktet (ansiktsfärgen djupnar till tomatröd, saliven går inte att hejda) samtidigt som de går igenom den senaste Bob Dylan-plattan (spår för spår) EFTERSOM JAG INTE HAR BEGRIPIT DEN!

Det behöver verkligen inte vara en kulturman för att saker ska förklaras, tänker jag. Det räcker med en box rödvin och att Bob Dylan har en hyfsat ny skiva ute så börjar förklaringståget att skena längs rälsen. Jag försöker jämt kasta mig av det där tåget i farten, men han med saliven är konduktör och han tänker inte släppa taget om sin ofrivillige passagerare.

Jag satt på en middag en gång för hundra år sedan och plötsligt säger min bordsgranne att Beatles inte har gjort en enda bra låt. Däremot tyckte han att vi skulle lyssna på Pantera, för alla deras låtar var bättre än Beatles låtar. Det var ett riktigt band, det. Och så klev han upp från middagen och satte i en kassett i bandspelaren (jag sa ju att det var hundra år sedan.) Ur högtalarna strömmade Pantera.

”Men det kan du väl ändå inte mena”, svarade en tjej mittemot honom, när vi lyckades få honom att stänga av skiten på stereon.

”Säg EN låt med Beatles som är bättre än NÅGOT som Pantera har gjort”, sa killen och hans upprörda röst lät som en ångvissla.

She loves you”, försökte tjejen.

Den kvällen slutade med att killen stod och hängde på mina axlar och berättade för mig att det var bara han och jag på den här jävla festen som fattade Pantera. Och det berättade han för mig utan att jag hade sagt ett ord om Pantera.

Män förklarar saker för män också.

/Peo

imagesQT1QVTYL

Kommentera