Allt för din skull

inbundenomslagMin roman kommer som pocket den 13 mars!

Första gången jag fick ge ut en roman som pocket var när Jag älskar dig inte kom. Nytt för mig (jo, allt var liksom nytt för mig första gången … det brukar ju vara så) var att man då skulle göra om omslaget. Man kan inte bara förminska det man har på den inbundna varianten inte. Självklart. Förstås!

En del gör ett helt nytt omslag till sin pocket, helt ny bild, helt ny formgivning. En pocket måste sticka ut i ett mer kompakt brus där den ska stå och locka till köp bland tidningar, croissanter, chipspåsar och snusdosor. Omslaget är jätteviktigt!

rec

pocketomslag

I båda mina fall har vi använt det första omslaget. Jag älskar dig inte formgavs av Sofia Scheutz och mina andra roman, Allt för din skull, är formgiven av Miroslav Sokcic. Jag älskar båda mina omslag! Så rätt för varje bok. Så spot on det blev efter flera vändor och tankar.

Kolla skillnaden! Som pocket är den mer kompakt i bilden, mer kontrastrik i färgerna. Till pocketrelease får vi också tillfälle att lägga till de recensioner som dykt upp sedan romanen släpptes i september 2013. Förutom det fina som Camilla Läckberg har skrivit om romanen lägger vi till fyra citat.

Nu hoppas jag bara att den kan flyga ut ur hyllorna. Att omslaget liksom glöder bland alla andra.

Om sociala medier för barn och unga

På plats i en skola i Stockholm! Drygt 100 föräldrar och lärare om någon timme. Vi ska prata sociala medier och hur vi vuxna kan hjälpa barnen där. Lets do this!

20140130-172700.jpg

Själv är inte ensam

(Rubriken på det här blogginlägget är faktiskt titeln på en bok, ett manus jag har skrivit men som inte har blivit antaget någonstans. Synd. Jag tror att en bok om hur fantastiskt skönt det kan vara att vara ensam skulle uppskattas av många men jag är lite lite part i målet så att säga … )

Jag älskar att vara själv! Jag valde inte att bli ensam då när jag blev det för tio år sedan. Då trodde jag att jag skulle gå under. Men sedan jag blivit god vän med ensamheten älskar jag att vara själv och jag vill fortfarande inte byta bort det mot någonting. Förvisso har jag haft mina barn omkring mig men som kvinna och som mamma har jag levt ensam. Eller själv, som jag hellre beskriver det. Jag gör precis vad jag vill och när jag vill! Jag kan sitta och skriva en hel helg utan att någon undrar eller pockar på min uppmärksamhet (jo, hunden då, den behöver gå ut ibland). Jag kan bestämma mig den ena dagen att jag ska åka bort den andra dagen utan att stämma av med någon. Jag njuter av att vara själv.

Då, när jag blev ensam för tio år sedan hade jag färre vänner än jag har idag! Jag har dem inom räckhåll, jag pratar med minst en av dem varje dag (sånt gör mig glad), jag träffar minst en av dem varje vecka och en gång om året har jag middag med alla här hemma. Förra året var vi 28 personer! Jag är en egen ö (!) i ett hav av vänner. Jag är själv men jag är inte ensam. Med åren har det blivit ett behov.

Nåväl. I början var det knepigt att vara ensam. Det var så tungt. Jag trodde ibland att jag skulle dö. Jag såg på min ensamhet som skamlig, vågade inte säga det högt när jag mötte folk, var rätt bestämd i att de skulle döma mig som märklig, konstig. Men jag lärde mig. Successivt och väldigt medvetet lärde jag mig att trivas i min situation. Jag lärde mig gå ut själv, resa själv, äta själv, vara ledsen själv. Tränade tränade tränade.

Jag kan lida med de som sörjer sin ensamhet, de som jagar någon att leva med bara för att slippa vara ensam. Men vi är alla olika. Jag finner lycka i att få vara med mig själv. Kanske jag en dag träffar någon som jag vill dela mig själv med? Ingen aning. Men det är ingenting jag letar efter och det tycker många är märkligt men vem sa att man måste leva två och två för att bli lycklig? Jag njuter. Jag är inte ensam. Jag är bara själv.

En författares tillgångar

Det tar tid att skriva en bok. Det tar tid att lära sig, att få det rätt, att få det bra. Det tar tid att få sin bok utgiven. Det tar tid innan den syns i butik, innan den når läsaren hela vägen fram, det tar tid att bli bra, det tar tid att bli bäst. Det tar tid.

Det jag insett att jag saknar mest är tålamod.

Det finns dagar då jag går med en klump i magen, en klump som känns i varje steg. En klump av frustration, otålighet, väntan, VÄNTAN. En klump som blir stadigare när jag räknar månader som med ens blir år och jag fingrar med fingrarna och räknar i smyg … ett år, två år. DET TAR SÅDAN TID.

Nu ska tilläggas att det inte alls är alla författare som känner igen sig i det här. Mari Jungstedt skriver en bok per år. Det är inte långsamt. Det är sjukt snabbt. Och en möjlighet när du är etablerad, när du fått din läsarkrets, när förlaget vet att det du skriver kommer att sälja lika snabbt som iskallt vatten i öknen. Och där är jag inte alls än.  För det tar tid. Mari firade 10 år förra året. Hennes allra första bok kom ut 2003.

Så det tar tid. Och jag har lite brist på tålamod. Dålig ekvation.

Just nu har jag ett halvt manus hos min underbara förläggare. Hon ska läsa och återkomma och det tar tid eftersom mitt förlag inte bara har mig som författare som vill bli läst och arbetad med. De har några till. Dessutom har jag ett helt manus klart hos, Mia, en annan underbar person. Vi filar och bökar och ändrar och ordnar. Vill du vara glad? blir en härlig liten bok som kommer ut på FreshEye den 24 april. Dit är det tre månader. Jag tränar på mitt tålamod.

 

Förförd i en barack

Den här scenen skrev jag 2007 på en av alla kurser på Skrivarakademin. Mycket kan sägas. Jag skulle kunna berätta om hur svårt det var att skriva, hur pinsamt det var att låta alla mina kurskompisar läsa, hur ytterligt pinsamt det var att få kritik och utvärdering av läraren. Men det lärde mig massor. Om vi rör oss i komfortzonen hela tiden blir det inte mycket utveckling. Här klev jag långt utanför.

Obs – indrag och sådant som är viktigt för en författare fungerar inte i wordpress eftersom wordpress vill bestämma själv … ha överseende.

Obs nr 2 – jag minns inte vilken kritik om ändringar och justeringar för förbättring jag fick. Förmodligen var jag alldeles för generad för att kunna notera sådant.

—-

Klockan är sju och det är redan 35 grader varmt. Solen som inte skyms av en enda molnflik är uppmonterad på en slät blå himmel. Luften är lika frisk som kom den från en uppvärmd hårtork. Mia går rakt in i en vägg av värme när hon kliver ut genom hotellets praktfulla entré. De kläder hon tagit på sig blir på en halv minut fuktiga. Hon känner att duschen inte längre var till någon direkt nytta. Med försiktiga steg börjar hon gå, sakta för att om möjligt undvika att bli ännu varmare av en ansträngande promenad. Fast varmare är svårt att bli. Hon känner hur svetten rinner på baksidan av hennes lår under den tunna kjolen. En liten stril av svettdroppar letar sig ner från låren, över knävecket och längs vaden för att landa i hennes skor. Hon känner fuktdroppar vid hårfästet och blusen som nyss var sval i luftkonditioneringens illusion klibbar mot kroppen. En lätt irritation gror. Över att inte känna sig särskilt fräsch. Hon vill vara fräsch och inte genomsvettig när hon träffar Paolo. Han är oförskämt oberörd av värmen. Varenda dag sedan han kom till hotellbygget har hennes irritation över att han kan verka så sval stigit. Han stör henne. Han får henne ur balans med sin avspända attityd.

Kvarteret är redan fullt av dagen. Luften ovanför gatan dallrar av värmen. Folk är på väg åt olika håll och för en stund kan man tro att de är vilse. Allt ser så oordnat ut. Mot hemma, tänker Mia. Marknaden börjar sakta växa upp från flakmopeder, kärror och små lastbilar. Alla vet sin plats. Mia drar in den nu så välbekanta doften av grön chili som steks på stora hällar tillsammans med nudlar och kyckling. På varje litet kök med hjul är frityroljan för länge sedan skållhet och matosmoln lyfter mot den klarblå himlen i små vita puffar.

Hennes klackar smattrar mot en ojämn asfalt. Hon skyndar på stegen. Asfalten går sakta över till röd sand och över Mias skor landar ett lätt damm som snart gömt den färg skorna hade när hon lämnade hotellet. Hon känner tröttheten efter en orolig natt. Hon avskyr att inte ha kontroll och nu befinner hon sig i ett land och i ett läge där hon ideligen tvingas inse att det mesta inte går att kontrollera. Som värmen. Eller rännilarna av svett utefter en kropp som vill vara fräsch. Eller bygget. Eller Paolo. När hennes chef för ett par månader sedan frågat om hon ville tillbringa en tid i Khao Lak för att övervaka hotellbygget nappade hon direkt. Framfötter var viktigt att visa och hon visste att en sådan merit skulle se bra ut. Så hon tog uppdraget. Åkte till Thailand och placerade sig själv mitt i en situation där hennes kontrollbehov ställdes ansikte mot ansikte med en kultur där kontroll var den allra minst viktiga ingrediensen.

Jävla värme.

Hennes snabba steg river upp små röda dammoln. Hon drar sig till minnes att man släpade fötterna efter sig här. Bokstavligen talat. Och att mr Chong sagt att hon måste öva på det. Själv tycker hon att han kunde öva på att inte släpa fötterna efter sig. De hade faktiskt en deadline. Hon var frustrerad och ilsken över thailändarnas saktmod. Galen på att de aldrig, verkligen aldrig, kunde snabba sig. Eller i alla fall för hennes skull låtsas som att de var lika stressade som hon. Det skulle hjälpa henne. Men inte. I kritiska situationer, då hon själv ansåg att en bra mycket högre växel måste in, att arbetstempot måste skruvas upp då log de istället mot henne, bugade lätt och sa något hon inte förstod. Men de skyndade sig aldrig. De hade viktigare saker att lägga sin ansträngning på hade mr Chong berättat en kväll: Livet. Här blev man nämligen inte sitt arbete. Arbetet utgjorde inte graden av människans värde. Här blev man bedömd av hur man levde sitt liv. För det var viktigt att i nästa liv få komma tillbaka som ett väsen med värdighet. Inte som en mask. Till exempel. Mia hade med artig tydlighet och tillkämpat lugn försökt förklara för mr Chong att en deadline var en deadline och att släpande fötter inte gick att kombinera med en överhängande tidsbrist. Och att man säkert inte skulle komma tillbaka till nästa liv som en mask bara för att man snabbade på lite. Mr Chong hade lett varmt och nickat. Och fortsatt hasa fram.

Mia blev varmare när hon såg att Paolo redan hade kommit. Ilsket varm. Den förbannade arroganta karlfan. Mias redan överhettade kroppstemperatur steg en halv grad till. Hon hade gått i tid från hotellet tyckte hon, bara för att hinna dit innan honom.

En halv grad till.

Nu hade han säkert redan börjat flytta väggarna på den nya ritningen.

Varmare.

Mia ökade takten och i takt med att ilskan göddes och stresshormonerna fick löpa amok bildades större bäckfåror av svett utefter kroppen. Vilket förstås gjorde henne vansinnig. Jävla land, tänkte hon och trampade snett på en lös vägkant så att den ena klacken gick av. Helvete.

Paolo satte på luftkonditioneringen i baracken så snart han klev in. Med en måttlig explosion vaknade maskinen till liv och började producera kylskåpskall luft. Mia hade inte kommit än. Paolo tog en flaska Evian från det lilla kylskåpet som stod inklämt mellan bordet och väggen, öppnade den och drack snabbt. Han torkade sig om munnen med baksidan av handen, slängde flaskan i sophinken som stod under ritbordet och tittade ut genom barackens lilla fönster. Havet nedanför hotellbygget var ljust turkosblått och låg alldeles stilla sånär som på lätta vänliga vågor som i jämn takt sköljde mot stranden. De palmer som fanns kvar efter tsunamin sträckte sig mot solen och bjöd på spretig skugga åt de människor som arbetade på bygget. Bygget var en bra bit på väg. Snart dags att lämna över och dra hem till Siena igen. Han satte sig på barackens enda stol. Han hade varit här i tre månader nu. Han hade gjort vad han kunnat för att hjälpa Mr Chong att bygga upp sitt hotell igen. Det var det minsta han kunde göra efter alla år han besökt landet. Han reste sig upp och öppnade skåpet som satt på ena väggen. Det var lika bra att börja. Han undrade var Mia var. Baracken var trång. För att få upp skåpet måste man flytta lite på luftkonditioneringen och för att få upp dörren till kylskåpet måste man flytta på stolen. Det skulle bli skönt att komma hem igen.

På bordet vecklade han ut ritningen de var tvungna att ta tag i idag. Väggarna i hotellets kök måste flyttas tack vare att en turkisk rörmokare dragit rör på helt annat sätt än vad ritningen visat på. Avloppen hade placerats inne i det som på ritningen var kylrummet och inte i köket. En försening på max ett par dagar, tänkte Paolo i precis samma ögonblick som dörren slets upp och en svettig, högröd och mycket arg kvinna klev in.
        ”Ciao Mia,” Paolo tittade nerifrån och upp på Mia som stannat i ett obekvämt läge på barackens översta trappsteg. Hennes beiga linnekjol var skrynklig, skorna var mycket dammiga och den ena skon saknade en klack. Den vita tunna blusen var fläckvis blöt. Under blusen hade hon en vit bh med spets. Han hade tyckt att hon var vacker från första dagen de sågs.
        ”Ciao och ciao. Varför är du här så tidigt?” Mia borstade lönlöst bort vecken på kjolen.
        ”Scusa?”
       Jävlar, varför pratar jag svenska? Gud vad jag är förbannad! Han får mig ur balans.
       ”Why are you here?” Mia slet av sig skon utan klack.
       ”I work here.” Paolo utgick från att Mia fått solsting.
       ”Ja, ja, jag vet men varför är du här så tidigt?” Temperaturen hos Mia hade sakta börjat återgå till ett mer normalt läge tack vare luftkonditioneringen men hon var fortfarande irriterad. Och jävligt svettig. Klacken gick inte att trycka tillbaka och hon skulle varit här först.
       ”Jag kunde inte sova så jag gick upp ganska tidigt. Passade på att springa en runda också.”
Jävla hurtbulle, tänkte Mia och som istället för att vara ute och jogga suttit tillbakalutad i en soffa och ätit varma croissanter till frukost.
       ”Jag har tittat lite på ritningen, sa Paolo och drog sig mot bordet i den lilla baracken, det ser ändå ut som att vi kan ordna till det här ganska enkelt.”
       Jag visste det, tänkte Mia. Han har redan bestämt allt.
       ”Jaha, vi får väl se,” sa hon med en lätt myndig ton. Hon var ju ändå byggarkitekt. Han var ju ändå den som skulle göra som hon sa.
       Mia gick fram till bordet och var tvungen att ställa sig nära Paolo i den trånga baracken. Han luktade bedövande gott och verkade som vanligt oberört sval. I Mias armhålor plaskade svetten.
       ”Nej, det går inte,” sa Mia. ”Inte en chans att vi kan ändra på det där nu, du ser väl att den här väggen inte kan flyttas.”

       Paolo lutade sig längre över bordet och följde Mias finger som pekade på en bärande vägg.
       ”Jo men om du flyttar den här väggen istället,” Paolo la sin hand över Mias hand och förde den tillsammans med hennes pekfinger till en vägg intill.
       Hans hand var sval. Han stod alldeles för nära nu, tyckte Mia. Paolo var för jävla snygg, för jävla charmig och för jävla läcker. Hon hade känt sig obekvämt lustfylld ända sedan hon träffade honom och varenda dag hade hon mött honom med en sköld av irritation. Så att han inte skulle komma för nära. Men det gjorde han oftast. Och det irriterade henne ännu mer. Hon hade faktiskt Hasse där hemma. Jävla italienare att komma och störa henne.
       Mia drog snabbt bort handen från ritningen och ställde sig rak. Hon nådde Paolo till axlarna.
       ”Jaha och hur hade du tänkt att det skulle lösas på så kort tid? Man kan ju inte bara flytta kylrummet så där utan vidare,” sa Mia och visste att det gick att flytta kylrummet så där utan vidare men Paolo skulle inte få rätt på en gång. Det var ju hon som skulle kommit på allt. Om hon hade varit här lite tidigare.
       Paolo satte sig lite snett på bordet och vilade ett ben i golvet samtidigt som han dinglade med det andra, lätt nonchalant tyckte Mia. Han tittade på henne med sina mörkt bruna ögon. Mia rättade till kjolen och drog ihop blusen. Lite obekväm av hans skarpa mjuka blick. Paolo log. Var luftkonditioneringen verkligen satt på högsta effekt? Det kändes obekvämt varmt.
       ”Vill du så kan vi titta på ritningen lite senare, du kanske vill tillbaka till hotellet?”
       ”Vaddå tillbaka?”
       ”Ja, jag tänkte om du ville tillbaka och byta skor,” sa han och nickade mot hennes bara fötter.
       ”Nej. Nej, verkligen inte. Det behövs inte alls. Varför skulle jag vilja det?” Log han inte lite väl mycket? Hade han baktankar? Ville han ha bort henne? Mia ville till hotellet, å herregud så mycket hon ville till hotellet. Dels för att byta skor, dels för att svalka av sig och duscha, men aldrig att hon gick härifrån nu, inom en timme skulle alla byggare vara på plats. Det var hon som skulle berätta hur ändringen skulle gå till. Inte Paolo.
       ”Nej, nej, glöm det. Vill du ha lite vatten?”
       ”Vaddå? Varför det?” Mia väste ofrivilligt. Han ser att jag är svettig.
       ”Nej, jag bara undrade. Det finns i kylen annars. Ursäkta men jag ska bara hämta den andra ritningen i skåpet,” Paolo log fortfarande.
       Mia var tvungen att flytta sig något och ställa sig intill väggen för att Paolo skulle komma förbi till skåpet. Hennes bröst snuddade vid hans rygg när han trängde sig förbi. Paolo flyttade luftkonditioneringen lite åt sidan för att få upp dörren till skåpet.
       Luftkonditioneringen svarade med en smäll och två vita blixtar sköt ut från kontakten. Den lilla glödlampan som hängde i taket sprack.
       ”Cazzo!” Paolo drog tillbaka handen snabbt.
       Mia som blivit väckt ur sin tanke om huruvida Paolo med avsikt tryckt sin rygg lätt mot hennes bröst när han gick förbi tog ett steg åt sidan, klev snett på den sko som låg på golvet, tappade balansen och föll ner på golvet.

Helvete.

”Vänta jag ska hjälpa dig,” Paolo sträckte fram handen. Mia tog den motvilligt och drogs upp från golvet med ett ryck. Paolo drog in henne mot sin kropp och stannade i rörelsen. Hans ansikte var så nära. Han luktade fortfarande bedövande gott. Mia slutade andas. Hon kände hans kropp mot sin och ville inte vika bort. Och hon kunde verkligen inte stå kvar. Så hon stod kvar eftersom känslan var starkare än någonting annat.
       ”Vad hände?” sa hon tyst som för att jaga lusten på flykten.
       ”Va?” Paolo släppte inte hennes ögon med sin blick.
       ”Vad hände?”
       ”Jag drog upp dig. Är du ok?”
       ”Ja.”
       ”Bra.”
       Allt blev märkligt tyst.
       Baracken flämtade av hettan.
       Paolo hade inte släppt hennes hand.
       Luften blev snabbt varm. Luftkonditioneringen hade gett upp. Hettan smög in genom väggarna och fyllde ett litet utrymme med varm fuktig luft. Mia kände hur on började svettas igen. Paolos hand var inte sval längre. Hon såg hur små fläckar av fukt snabbt bildade ett mönster på hans vita skjorta.
       ”Du kanske ska släppa min hand.” Mia viskade. Irritation hade bytts ut mot någonting annat.       Kontrollera dig!
        ”Va?”
       ”Du kanske ska släppa min hand?”
       ”Vill du det?”
       ”Va?”
       ”Vill du att jag ska släppa din hand Mia?”
       Vilken jävla fråga. Förbannade italienare som ställer en så korkad fråga.
       ”Nej.”
       Värmen steg. Paolos panna blev fuktig. Mia kände svettdropparna som letade sig ner på baksidan av låret.
       ”Vad vill du?”
       ”Va?”
       ”Vad vill du?”
       ”Jag vet inte.”
       ”Jo du vet.”
       ”Vaddå?”
       Hon såg på honom. Hans ögon var alldeles för skarpa. De såg på henne med en sådan självklarhet att hennes kontroll blev likt flyktig vätska och hon kände hur lusten nådde varenda nervända, varenda por. Av värmen i baracken kände hon ingenting. Hon berördes inte av värmen runt omkring, hon kände bara värmen i sin egen kropp. Hur den letade sig runt, fyllde varje del, koncentrerades i magen för att utom hennes kontroll sprida sig till en hetta i underlivet. Där stannade glöden och tvingade hennes kontroll att blekna.

Det var ett slag hon inte kunde vinna, en känsla hon inte kunde styra. Den var outhärdlig.

Paolo naglade fast henne mot väggen med sina ögon. Fortsatte att titta på henne utan ett ord medan han mycket sakta och försiktigt knäppte upp hennes blus. Mia flämtade. Hennes andning blev snabb. Ytlig. Han var på väg att ta över hennes tillkämpade kontroll.

Han lät blusen falla till golvet. Med ett dån insåg hon att hon stod försvarslös. Hon var snart besegrad av sin egen lust. När han utan hennes tillåtelse la sin hand över hennes bröst blev kroppen som förbytt. Varenda nerv stod i brand och sans fanns inte längre i den barack där hon stod milt pressad mot en varm vägg.

Paolos händer letade sig utan ord över hennes bröst, klämde hårt och andades varmt i hennes öra. Hans mun letade sig från örat, ner över halsen och ner till hennes bröst. Han tog bröstet i sin mun, lekte med tungan över hennes styva bröstvårta. Hans mun vandrade försiktigt till nästa bröst. Mia andades tungt, mer, mer.

Han måste ge mig allt.

Gud, hur länge sedan var det hon hade varit med en man? Hon tryckte sin egen kropp hårdare mot väggen och Paolos kropp följde efter. Han pressade sin styva lem mot hennes underliv och hon kände hur det sista av motstånd rann bort. Hon pressade mjukt tillbaka, följde hans lugna men mycket bestämda rörelser mot hennes kropp. Hon vred sig mot väggen och kunde höra sig själv som i en annan värld stöna lustfyllt.

Hennes andning var snabb.

Hon var varm. Nej, inte varm. Hon brann.

Hon la armarna runt Paolos hals, rev med fingrarna utefter hans svettiga rygg, ner mot hans ryggslut. Hon pressade honom mot sin egen kropp.

Paolos fingrar var överallt. De spelade ett spel, retade hennes känsliga hud, över magen, upp över brösten, upp mot halsen, runt nacken, fingrar i håret.

Hårt men milt.

Hon var nära att svimma.

Våg efter våg svepte över henne medan han smekte henne. Den lilla del av henne som fortfarande borde ha kontroll blev betvingad för det var kroppen som bestämde. Nu fanns bara lusten. Av allt återstod bara en oemotståndlig åtrå.

Innan hennes förnuft hunnit reagera var hans händer under hennes kjol. Han letade sig milt och försiktigt upp mot hennes sköte. Smekte bestämt och behagligt hennes lår, drog sina händer hårt upp över hennes trosor. Nu kunde hon inte längre. Det var henne övermäktigt.

Lusten var väldig.

Den var hon.

Hon var lust.

Varje liten del ville mer.

Hon rev av honom skjortan, tänkte inte annat än med hjälp av sin egen åtrå. 

Han fick inte sluta.

Hon mumlade någonting, vred sig mot väggen som för att åla sig ur sina kläder. Han hörde.

Hans tunga trängde in i hennes svultna mun, hon svarade. Hon brann. Hans byxor knäppte hon upp samtidigt som han drog av henne kjolen. Allt gick så fort. Det var tvunget. Av det som fanns runt omkring var inget viktigt. Det var bara nu och här. Och hon måste.

Mer.

Han hade redan smekt av henne hennes tunna trosor och med ett tag runt om hennes kropp som om möjligt gjorde väntan än mer olidlig lyfte han henne upp på bordet. Han rev ner alla ritningar och pressade ner hennes kropp mot det hon visste var ofrånkomligt.

Det fick inte dröja längre.

Hennes sköte brann.

Han var tvungen att tillfredsställa ett begär hon inte släppt fram på så länge.

Hon välkomnade lusten som rev i hennes kropp, hon sträckte ut armarna, bjöd honom på sin åtrå och välkomnade honom med lust när han utan ord trängde in i henne med den kraft hennes kropp ropade efter.

Ja jäklar vad det där var svårt. Och som jag inte hade skrivit så här idag. Skönt att se att man utvecklas.

 

Att skriva det svåraste man vet

Vi fick den uppgiften en gång på vår kurs på Skrivarakademin: Skriv om någonting som skrämmer dig. Skriv om någonting som är så jobbigt och svårt att skriva om att du länge har undvikit det.

Jag minns min vän Susanna (vi är fortfarande väldigt goda vänner, vi har delat våra innersta hemligheter med varandra, man tenderar att göra det på en skrivarkurs) som skrev en historia om hur man plågade djur. Det var hennes värsta mardröm. Jag skrev en historia om sex. Inte för att sex är min mardröm men för att jag visste att jag aldrig skulle våga skriva om det om jag inte pressade mig själv. En sexscen skriver man inte helt enkelt. Det finns till och med utnämningar av världens allra sämst beskrivna sexscener! I oktober förra året redovisades modern litteraturs tio sämsta sexscener. Läs!

Och när du har läst, prova själv! Det är riktigt roligt om man inte tänker på att någon annan ska läsa och det är livsviktigt att inte göra. I alla fall var det så för mig. Och märk väl, det var innan alla 50 nyanser kom.

Jag skrev min sexscen (the one and only än så länge?) 2007 på kursen. På måndag lägger jag ut den här på bloggen. Då blir det sex för hela slanten.

Hur börjar jag skriva min bok?

Ett uttryck som ofta återkommer är KISS. Keep It Simple Stupid. Förenklat: Gör det inte svårare än vad det behöver vara.

Egentligen är mitt allra första tips att gå en kurs eller två! Du lär dig massor! Det ÄR ett hantverk, det FINNS mängder av tips och trix som kan vara bra att ha i en hög. Det är någonting som ger dig en skjuts framåt. Du blir säkrare i ditt skrivande och du får en verktygslåda av saker du kommer att behöva.

För att börja skriva en bok behöver du veta vad du ska skriva. Du behöver en historia. Någonting att berätta. Du behöver en intrig. Någonting som gör att jag vänder blad efter blad efter blad. Du behöver karaktärer. Människor och platser, miljöer och rum. Du behöver en historia som bär igenom ca 700 000 tecken.

IMG_1761 copy

Gräv där du står! Du har erfarenheter, upplevelser, tankar och händelser som har passerat. Gräv där! Du har eller har haft ett jobb som du kan, du känner en miljö, du vet någonting, du har gått igenom något. Gräv där du står.

Så låt oss säga att du har din historia, din berättelse. Du ser allt framför dig. Den finns i ditt huvud. Den ska bara ner på papper.

Många menar att man ska börja med att planera sitt skrivande. Om jag hade gjort det så hade jag blivit livrädd och förmodligen aldrig börjat. Bara kör. Strunta i att planera in. Målet är att du ska bli så engagerad i din historia (och det måste du vara för om inte du är det så kommer ingen annan att bli det heller) så att du finner tid, stjäl tid för att få berättelsen skriven. Alltså. Stryk tidsplaneringen.

Lär känna dina karaktärer. Själv gör jag en liten beskrivning av alla som får vara med. Jag tar reda på vilka de är genom att ta reda på vad de har varit med om, hur de ser ut, vilka de umgås med, hur de beter sig, talanger, egenskaper, later och sätt de rör sig på. Det jag tar fram är kanske ingenting som kommer att dyka upp i min roman men jag vet hur jag ska använda dem när jag känner dem.

Skissa på en tidslinje. Rita upp när olika saker ska hända, sträva efter en intrig som läsaren vill följa för att veta hur någonting ska lösas. Tänk på dramaturgin. Din berättelse behöver kanske börja med ett dilemma någonstans för att sedan eskalera och senare finna en vändning varefter romanen leder läsaren till en upplösning. Tänk på vad du själv går igång på! Vilka böcker du själv tycker mycket om.

Använd miljöer du känner till eller gör din noggranna research om de miljöer som du inte känner till. Ingen gillar att läsa om en miljö som du har återgivit felaktigt: ”Vi träffades den våren i Stockholm, på Sergels Torg under körsbärsträden.” (Körsbärsträden står i Kungsträdgården …).

Läs massor! En del tror att de tappar sin egen röst och sitt eget språk om de läser när de skriver men det är tvärtom. Läs läs läs och glöm inte att någon gång läsa en av dina favoritböcker bara för att lära dig, strunta i historien, bara läs för att lära. Stryk under och vik hörn.

Tänk dig din berättelse i scener. En del författare skriver allt i kronologisk ordning, en del skriver scener som de sedan klistrar ihop.

Bestäm dig för om du ska skriva i första person eller tredje eller i ett alvetande perspektiv! Det är inte jätteroligt att halvvägs in i manuset komma på att man nog borde ha skrivit allt i första person och inte tredje (som jag gjorde med romanen Allt för din skull). Det blir mycket extrajobb.

Precis som vilket projekt som helst: Förberedelserna är halva jobbet!

Nästa punkt? Just do it. Börja skriv. Skriv från hjärtat, skriv så det blir tungt och jobbigt i själen, skriv så att du spränger dina egna gränser, skriv så det gör ont. Skriv utan att tänka på att det kan bli en bok, skriv för dig själv och tänk inte på vad andra kan tycka. Skriv varje dag så att du inte tappar känslan för din berättelse. Skriv inte för att bli världens bäst säljande författare, skriv för att du måste och vill. Skriv av rätt anledning. Hitta likasinnade, gå med i en bokcirkel, ring en etablerad författare och fråga (författare är generösa!), läs böcker om skrivande och missa inte Stephen Kings bok ”Att skriva”!

Läs mer tips här och här.

Imorgon skriver jag om hur man skriver det svåraste man kan tänka sig. 

Föreläsningsturné

Jag jobbar som föreläsare, har lyckats (peppar peppar) att kombinera de två saker som jag tycker är allra roligast. Att prata och att skriva men jag kan inte leva på mitt författarskap. Än.

Förra veckan var jag i Vuollerim, i Sollentuna och i Norberg för föreläsningar på skolor*. Den här veckan har jag varit i Göteborg och i Värnamo**.

Vuollerim är den plats som var kanske allra mest speciell att besöka. Bara för att jag aldrig hade varit så långt norrut på mycket länge, för att det var en okänd plats för mig, för att den låg i Lappland, för att jag visste att där bodde bara 800 personer.

Skärmavbild 2014-01-18 kl. 17.23.01

Jag föreläste i skolan för de 40 elever som gick där i 6an, 7an, 8an och 9an. Och jag fick möta flera olika personer som alla lärde mig en sak: Här blir det inte gjort om vi inte gör det själva.

När jag lämnade tänkte jag på hur vi beter oss här i Stockholm. Hur vi springer till tunnelbanan bara för att nästa tåg inte kommer förrän om två minuter och hur många bokar in sig på aerobicspass på gymmet och snällt ställer sig på väntelistan för att det är fullbokat och väntar tillsammans med 70 andra på väntelistan på att få röra på sig. Jag tänkte på hur vi klagar på att någonting stängs eller inte fungerar och jag såg på invånarna i Vuollerim, hur de outtröttligt såg till så att det de behövde och ville ha till sin by fixades av dem själva.

När hotellet riskerade säljas till ett företag som inte skulle underhålla byggnaden gick man ihop i samhället och köpte hotellet tillsammans. När slalombacken skulle drivas vidare men det inte fanns pengar gick man ihop och bestämde att man skulle driva den tillsammans. Det var mycket jäklar anamma i den byn. Samtidigt som det rådde ett magiskt lugn. Alla vi som bor i storstäderna och är bortskämda med att någon annan fixar borde göra ett studiebesök där.

* I skolor pratar jag om självkänsla och mycket om hur man beter sig i de sociala medierna som barn och ungdom.
** I Göteborg och Värnamo pratade jag för två olika företag om arbetsglädje, samarbete och förändring och om konsten att vara glad. Trots allt.

Imorgon skriver jag om hur man kan komma igång och skriva sin berättelse. 

Andra barnet är värst

Har man fött ett barn vet man allt om vad som kan hända, vad som kan gå fel. När man sedan ska till med barn nummer två är ångesten total. Typ så är det med bok nummer två. Inte så mycket lindrigare än så.

Skärmavbild 2013-09-15 kl. 11.50.13

 

Jag ”hade historien i huvudet”, den skulle ”bara skrivas på papper”. Jo, tjena. När den sitter därinne i huvudet är den så enkel att komponera och konstruera! I samma stund som jag lägger fingrarna rätt på tangentbordet har Joe Labero varit i min pannlob och trollat bort allt. Det är tomt. BLANKT. Det – finns – ingenting – där.

Det är då allt blir gjort! Jag rensar i skåpet med lakan, jag viker om alla handdukar så att de får bättre plats och rum i sina garderober och innan jag lägger in alla fint vikta handdukar igen städar jag garderoben och tänker att det är ställtid som Bodil Jönsson sagt och har hon sagt det är det klokt. Hon är ju professor. Och så fortsätter jag med köksskåpen (när jag tagit vägen genom badrummet och herregud så smutsigt det kan bli där på kort tid!) och skafferiet där jag mycket nöjd med mitt arbete kastar kanel från 1998.

Någon lärde mig en gång någonting som jag sedan kommer ihåg: Om du känner att det är svårt att börja skriva, värm upp! Skriv vad som helst. Skriv bla bla bla utanför fönstret snöar det och jag har ingen lust att skriva min fina roman för jag har ett huvud som är tomt. Typ så.

Ta fram Nikes slogan: JUST DO IT! Har du en bok i huvudet som bara ska ner på papper, gör det då. Ingen annan kommer att göra det. Tid finns. Alla har samma lika 24 timmar per dygn och ska vi skriva någonting så måste någonting väljas bort för att frigöra tid. Välj bort TV, vänner (så har jag fått göra, de finns kvar sedan eftersom de är just vänner), gymet, sömnen. Något måste bort om du inte har en massa timmar som är helt lediga. Ett manus består av ca (mellan skål och vägg) 700 000 tecken. Dessa ska ner och in och lagras i datorn. Själv skriver jag ca 15 000 tecken per dag om jag skriver hela dagen (det ska ju bli bra också). Det blir ungefär 500 timmar som krävs för att få ner alla tecken. Och då har jag inte räknat in research och de där stunderna av ”ställtid” som man behöver för att tänka på hur ens historia ska utveckla sig.

Nu är trean på gång. Ca 120 sidor är klara på tredje barnet och jag känner ingen press alls … om jag inte tänker på vad en kille på mitt förlag viskade i mitt öra på Bokmässan i höstas: Du vet det va? Tredje boken man som författare skriver måste vara ruggigt bra och bättre än allt man tidigare har gjort! 

Här finns bilderna från den fantastiska releasefesten jag hade för min roman Allt för din skull! (scrolla längst ned på sidan)

Plötsligt händer inte ett skit

Mitt största problem innan jag började skriva var att jag gick runt och tänkte att jag ju ”hade historien klar i huvudet” och att jag ”bara skulle skriva ner den”. Ja jäklar om det hade varit så enkelt. Då hade vi haft många författare på jorden och bara några få som valde andra intressen.

2005 satte jag ner foten, drog upp mig själv ur stolen och gav mig sjutton på att jag skulle ha ut en bok inom fem år. Jag gjorde en dröm till ett mål. Det gör man bara genom att tidsbestämma drömmen. Sedan var det bara resten kvar men jag hade gjort mig själv till en målsökande robot.

Jag letade upp kurser, tips, tidningar, böcker, människor. Allt och alla som handlade om att lära sig skriva. Jag styrde in på att bli författare så till den grad att jag kände mig som en. Problemet var bara att jag ännu inte hade skrivit en bok.

Jag gick Skrivarakademin och älskade varje minut! Jag blev en kursknarkare, gick kurs efter kurs efter kurs när läraren till slut sa att han inte ville se mig på skolan en gång till och att jag skulle gå hem och skriva en bok.

rel1

Det blev ett manus som hette ”Vidöppet”. Över 400 sidor relationsdrama som alla förlag ratade. En fantastiskt trevlig, generös och vacker förläggare som heter Annika, sa till mig att jag kunde komma tillbaka när jag hade skrivit någonting nytt och briljanta Lina Forss sa att jag skulle skriva så att det gjorde ont och så skrev jag Jag älskar dig inte. Jag satt på en balkong på Kanarieöarna och skrev och grät och skrev och grät och mailade de 120 första sidorna till Annika och sa att om hon inte ville ha det så skulle jag sluta skriva för det var så jobbigt.

Annika mailade kort och snabbt tillbaka: ”Vill ha.”

Sedan började jobbet på riktigt.

Författare blev jag inte förrän i september förra året då min andra roman, Allt för din skull, kom ut. Man blir som bekant inte författare förrän efter två böcker skrivna och utgivna. Sägs det. Jag säger att jag fortfarande inte känner mig som en. Tredje romanen är i skrivande. Jag är aldrig bättre än mitt senaste manus. Tappa inte bort drömmen, målen. Tro att du kan för då kan du! Ge dig aldrig. Plötsligt händer inte ett skit. Jag skapar mina egna möjligheter. Jag måste göra jobbet, fatta beslut, ta mig i kragen, försöka igen och igen och igen.