Grått på insidan

Jag vaknar allra oftast glad. Åtminstone vaknar jag med ett lätt hjärta, jag har inte många problem, jag oroar mig sällan och jag stör mig inte på så mycket. Allt det där beskriver jag i min nya bok. Hur jag kan göra mig av med problem och oro och störande moment.

Men ibland vaknar jag tung och tillsammans med min första kopp kaffe funderar jag på vad det är som gör att jag känner mig grå på insidan. Vad är det som inte är bra, vad är fel? Klart jag vill förstå. Klart jag vill se om jag kan göra någonting åt saken. Jag har, lyckligtvis och numera, en stark önskan i att lära mig om mig själv. Hur jag kan göra för att må bättre. Ansvaret är rätt ofta mitt eget nämligen.

Jag kom på vad det var.

Förvisso har jag fått sitta intill havet hela helgen. Det har varit två fantastiskt soliga dagar. Jag har bränt näsan och jag har inte behövt göra någonting annat än att skriva och äta men jag har å andra sidan inte stängt av annat. Jag är inte en sådan som kan stänga av så enkelt.

Jag förstod vad det var. Varför jag var grå på insidan när jag vaknade idag. Jag ägnade mina pauser i helgen åt att lyssna på ljudboken ”Jakten på Kapten Klänning”. Den sög sakta musten ur mig. Jag har en bästa vän som går igenom någonting vidrigt hemskt och ångestladdat och det är kaos inuti för att jag inte kan göra någonting för att den personen ska må bättre. Jag inser sakta att en person jag läser om i tidningen, som har dödats av någon annan, är en person jag känner och jag tänker på dennes familj. Jag läser om och följer allt om mannen som blir misshandlad till döds intill en fotbollsmatch och noterar att han har familj, barn. Som aldrig får se honom igen.

Kanske det är en av mina bästa styrkor, kanske en av mina mest omfattande svagheter, att jag tar åt mig så väldigt mycket. Att jag ibland, fortfarande, har svårt med distansen och att jag måste lära mig att acceptera det jag inte kan påverka, träna på att göra någonting åt det jag kan påverka. Det är svårt. Jag lär mig hela tiden.

Vemodets Göteborg

Jag flyttade från Göteborg 1990 och jag minns hur andningen blev lätt och hastig när jag kom tillbaka till stan strax efter. Det var så mycket sorg med så mycket som hände mig i stan men allt det där har jag glömt bort nu. Nu när jag kommer är det med en känsla av kärlek och andningen är lugn och fridfull. Jag njuter och när jag passerar ställen och platser ler jag för mig själv. Jag bodde här i tio år. Jag hann skapa mig en relation till rätt många platser men det som väntar ivrigast på mig när jag kommer hit är havet.

Jag är beroende av havet och när jag sätter mig intill fylls jag alltid av ett visst vemod. Mild sorgsenhet. Men ändå inte. Inte sorg. Ett ljust vemod?

Skärmavbild 2014-03-30 kl. 10.01.54

Vi utvecklas rätt mycket mellan åren 17-27. Går från att vara barn, ungdom till ung kvinna, vuxen. Själv undrade jag utan att veta att det var det jag gjorde. Jag fladdrade från det ena till det andra, hade alltid roligt, fick uppleva vad det var att vara oändligt uppskattad. Var bra på mitt jobb, upptäckte att jag (till min förvåning) tyckte om att ta för mig, utvecklas, gå vidare, växa, prova. En gång på bekostnad av en annan människa. Sorg då som blev till lycka för oss båda.

Jag har en plats på en pir långt ut i havet dit jag gick med lycka, sorg, förtvivlan, ilska, uppgivenhet, förväntan. Jag pratade med havet som ibland var stilla och knallblått. Ibland var det svart och upprört. Men det lyssnade alltid.

Nu är jag här igen. Bokar hotellrum vid havet förstås. Säger hej och sitter intill hela dagen. Bränner näsan i solen. Ler mot fiskmåsarna som låter som de gjorde då och jag är tillbaka på min plats därute vid piren. Allt är sig likt. Betong och sten har inte förändrat sig. Inte havet heller. Inte Vinga fyr som fortfarande är målad mot horisonten. Inte himlen, inte måsarna, Bara jag.

En föreläsning om att överleva livet

Igår satt jag och jobbade i lugn och ro och med FOKUS på föreläsning jag ska ha idag (om en liten stund!). Då mailar Mia och frågar vad jag håller på med och jag säger att jag sitter här och jobbar och tänker att det var en konstig fråga. Men rätt berättigad. När jag väcker min mobil som somnat utan lov, har jag en triljon missade samtal från både Mia och hennes man Micke.

BOKEN HAR JU KOMMIT!

Det gick inte att jobba så fokuserat mer. Jag kastade mig och hunden på bussen och åkte till deras kontor. Vi skrattade och gjorde några piruetter och packade lite böcker i lådor och påsar som jag gick med till posten. Boken ska ut. Fort och snabbt. Många väntar på att få se vad den egentligen handlar om.

Skärmavbild 2014-03-26 kl. 14.39.28

Den finns att beställa på Bokus NU.

Bor du i Stockholm kan du också komma till föreläsningen jag ska ha om just det jag har skrivit i boken! På Palace hotel den 20 maj, när våren har landat och kopplat sitt mjuka grepp runt hela stan. Kanske syrenerna intill hotellet, på Vanadisplan, blommar då. Kanske jag kan stjäla en kvist på väg hem.

Boka in dig på föreläsningen här! 

Nu ska jag föreläsa för 190 personer.

 

Blir det alltid som vi tänkt oss?

Jag har behövt ställa mig den frågan flera gånger då det finns en föreläsning som hålls av Olof Röhlander som heter så. Jag har fått förmånen att en gång föreläsa tillsammans med Olof. Han är en fantastisk person och hans föreläsning är underbar. Men då, då när jag föreläste tillsammans med honom sa jag nej, nej nej nej, akta dig för att tro att det alltid blir som vi har tänkt oss för det blir det inte.

Självklart finns det nyanser i detta. Jag vet att Olof vill att vi sätter upp mål med både dagar och liv. Det gör jag också, det vill jag också. Jag har mål för varje dag. Jag behöver det, jag mår bättre av att ha det, det driver mig framåt och jag vill gå framåt. Självklart blir det som vi tänker oss att det ska bli för om du går upp en morgon och ser dig själv i spegeln och tänker att det här blir en skitdag då är chansen rätt stor att det blir en skitdag. Hjärnan ligger och tjuvlyssnar på det vi tänker och säger och så agerar den utifrån det.

Vad jag däremot vet är att livet inte blir som vi tänker oss. Aldrig någonsin. Vad jag reserverar mig för är att vi ska tro att det kommer att bli som vi har tänkt oss för det blir det inte och när det inte blir det eller när livet bjuder oss på motgångar som vi aldrig hade kunnat fantisera om eller planera för … ja då kraschar vi rätt lätt. Målplaner försvinner, mattor dras undan våra fötter, kartan över livet vi hade tänkt oss brinner upp och vi tror att vi kommer att dö. I sorg, saknad, förtvivlan. Livet blir aldrig som vi tänkt oss att det ska bli.

Jag skrev boken ”Jag vill vara glad!” för att berätta om hur jag själv bygger min egen krockkudde för att överleva livet. Klart jag vill planera, klart jag har mål men jag vet att livet kommer att hitta på någonting på vägen och för att klara det måste jag träna så att jag står hyfsat upprätt trots att det inte blir som jag tänker mig.

Skärmavbild 2014-03-26 kl. 07.55.30

Ska vi klara av det här livet krävs inte bara en plan. Det krävs verktyg och stötdämpare, hängslen och livremmar, livlinor och skyddsnät. De får jag genom att träna på att förhålla mig till det som sker på det sätt som gör att jag kan gå en bit till.

Jag vet att det aldrig blir som jag har tänkt mig, någon sa att Gud skrattar när vi planerar framåt i tiden men det är klart att vi måste göra, har vi inget mål lär vi hamna på en plats vi inte hade tänkt oss att hamna på men vi behöver rusta oss för att kunna orka hela vägen dit. Oavsett vad livet har i den hemliga lådan som det står vårt namn på.

Den 20 maj föreläser jag på Palace Hotel i Stockholm. Jag ska försöka förklara mer då.

Allt för din skull

Nu kom den! Författarens friex i en stor brun låda med blå Bonniertejp.

Ikväll är det releasefest för Sofie Sarenbrant och hennes bok ”Visning pågår”, imorgon ska jag träffa min bästa förläggare och på fredag kommer min bok ”Jag vill vara glad!” till kontoret. Om Gud och tryckeriet vill.

20140325-064128.jpg

Förvänta dig det bästa av en sån som mig

Jag har lite pro bono-jobb på skolor i veckan och det spelar kanske ingen roll hur många gånger jag kliver in på en skola och möter elever, jag längtar lika mycket varje gång. De ger så sjukt mycket energi, jag känner mig sällan så uppskattad som jag gör framför elever, jag får aldrig jobba så mycket som jag får göra framför elever. Jag ska ta upp Friends dumma kampanj, uppmuntra dem att posta ännu mer selfies, visa hur bra de är.

Det är inte den som är rädd för att få kränkande kommentarer som ska tona ner sig eller gömma sig. Den som kränker och mobbar är osäker, har ett starkt behov därför av att hävda sig själv, säkerställa sin egen roll och makt i gruppen. Det är ungen som vill bli sedd, bli beundrad, vill bli lyssnad till. Mobbaren som behöver få hjälp med att värdera sig själv högre, som behöver hjälp med att förstå att skitsnack står i proportion till det värde du sätter på dig själv.

Har alla antimobbningsprogram alltså inte fått oss att komma längre än det jag hörde när jag gick i skolan: De som retar dig är bara avundsjuka, försök att tona ner dig själv lite så ska du se att de slutar.

När jag träffar föräldrar och får prata om sociala medier och vad ungarna gör där pratar jag under 75% av tiden om hur vi kan hjälpa dem, hur vi kan lyfta ungarna, stärka dem och inte tro att vi som föräldrar har det jobbigast under tonårstiden när det är ungarna som går igenom det värsta. Jag brukar avsluta med den här dikten som jag tycker så väldigt mycket om. Och som påminner mig om hur många ungar som inte får höra annat än det de inte är bra på, att de inte kan. Jag tror att de löper större risk att bli den som mobbar och trakasserar andra. Jag tror att vi föräldrar kan göra massor för att det inte ska bli så.

Förvänta dig det bästa av en sån som mig
Det ger mig kraft att visa det för dig
Vi vet ju båda vad jag inte kan så bra
Så ge mig en tro på att jag är nåt att ha.
Det finns en styrka att bygga på
även hos mig
Ta dit tid att titta så ska jag visa dig.
Då kan du och jag upptäcka vem jag också är
Och att till och med en sån som jag, dolda talanger bär
Till slut kanske vi glömmer allt jag inte kan
Så att min dåliga självbild fick vingar och försvann
Men om det bara är mina svaga sidor du ser
Och förväntar dig
Så kommer inte jag att orka resa mig
Marlene Tengblad

Mitt mjuka vindsförråd

bild 2Varje år kommer våren en sådan där dag som verkligen känns som en vårdag. När det börjar lukta asfalt och jord och det knastrar under människors skor, när ungarna skriker för att de måste ha mössa och när motorcyklarna dammar fram så fort att pensionärsrockarna fladdrar. Det är en särskild dag och varje sådan dag fryser jag på morgonen, värmer mig i solen på dagen och fryser fingrar och fötter på kvällen men dofterna finns kvar.

Det var den dagen idag och på den dagen går jag ut och köper nya kuddar till soffan och så blir det på riktigt den första vårdagen.

 

bild 3I år var det inte planerat men solen låg på axlarna och i alla skyltfönster låg kuddar i godisfärger som inte kan passeras. Så står jag i butiken, länge, länge, länge. Tar fram, lägger tillbaka, flyttar runt, funderar, börjar om, ångrar mig, går en runda och så allt en gång till. Min hund blir bara mer och mer deppig för varje kudde jag inte bestämmer mig för.

Idag bestämde jag mig i andra butiken och konstaterade att kuddar har blivit löjligt dyrt, att det är slöseri på kuddvar och att det borde säljas endast kuddöverdrag. Hallå smarta butiker? Nej, just det. Inte alls så smarta eller jo, det finns kuddöverdrag men i ett par trista färger och tråkiga material.

bild 2-2Förra årets kuddar (som faktiskt var kuddöverdrag på gamla kuddar) som gjort sitt, upp på vinden där års lager av vårkuddar vilar längst in mot väggen. Det är fullt. Det är ett kuddhav på min vind och resväskor, gästsängar och speglar jag inte använder får inte plats och jag har inte hjärta att göra mig av med kuddar som är mjuka.

Någon gång.

Ett arbete för en heldag.

bild 1-1Gjorde fint och bytte. GLAD över att vara så ombytlig. Så väldigt väldigt annorlunda mönster på kuddarna från förra vårdagen när det börjar lukta asfalt och jord och det knastrar under människors skor, när ungarna skriker för att de måste ha mössa och när motorcyklarna dammar fram så fort att pensionärsrockarna fladdrar.

Heja selfien!

1238805_732423913458976_1737628130_nFriends lanserar en kampanj de kallar #unselfie och jag vacklar först, undrar hur de tänker, förstår ATT de tänker men tror att de tänker alldeles uppåt väggarna.

De menar att insidan räknas och att vi ska sluta ta bilder på oss själva eftersom barn och unga som postar s.k. selfies i de sociala medierna riskerar att bli utsatta för kränkningar (Friends kallar det ”nätkränkningar”) pga sitt utseende.

Att en organisation som Friends dels fortfarande håller fast vid begreppet ”nätkränkningar” finner jag rätt hopplöst att ens kommentera. Det är kränkning oavsett arena och redan här upplever jag att det är så många fel på den vinkel som Friends publicerar att jag nästan blir trött. Låt mig få spalta upp i punktform:

– Kränkning är kränkning. Oavsett arena. Oavsett om det sker på skolgården, i klassrummet eller i matsalen eller på nätet. Friends borde inse att det är så, erfarenheten har de. Varför envisas de med att sätta ordet ”nät” framför ordet ”kränkning”? För att det sker på nätet? Jo, jag förstår det men om någon blir illa behandlad på nätet så blir denne någon med all säkerhet illa behandlad även utanför nätet.

– VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Självklart ska man ta bilder på sig själv, visa vem man är, hur bra man är, hur man ser ut! Vad Friends gör nu är indirekt att sälla sig till de som menar att den som mobbas bör inta en annan attityd, rätta sig efter de som kränker, de som mobbar, de som kommenterar otrevligt och elakt.

Har vi inte kommit längre än så?

Kampanjen #unselfie är ett hån. Ska man börja någonstans ska man inte börja med den som vill visa vem man är, som vill posta en bild på sig själv. Då börjar man med de som inte har bättre vett än att kasta skit på dessa. Vad Friends gör nu är att man lägger skulden och ansvaret på den eller de som visar bild på sig själv, inte på+ de som kränker.

Tänk om, gör rätt.

 

Allt för din skull – i pocket!

Nu nu nu. Nu kan man köpa min roman som pocket!

Detta underbara sommarslöa, hängmattelockande, lättpackade format med mjuka pärmar och blad som luktar särskilt gott och man kan vika ihop hela boken, rulla den lite lätt i handen, ta med den till stranden, lägga den på det lilla bordet intill solsängen och om jag spiller lite kaffe på boken torkar jag bara och tänker att allt blir vackrare när det ser använt ut.

pocketomslagPå våren samlar jag på pocketböcker som ekorrar samlar på nötter under hösten. Jag plockar godisbitarna i nästan varje bokbutik jag passerar, alltid finns det någon som har ställt en ny pocket högst upp på hyllan som jag inte tänkt på att jag bara måste läsa. Jag tar mina månader på mig, bär hem en och en, kanske två någon gång och jag lägger dem på hög på ett bord, luktar lite på dem och de blir som en semesternedräknare fast högen växer. När högen är jättehög och mina barn undrar om jag ska ha en särskild väska till alla pocketböcker, då brukar det vara dags för semester och då åker jag.

Jag läser och läser och läser. Dag, kväll, morgon, natt. Det är en semestersymbios med havet, sanden, boken och jag. Jag kryper in under parasollet runt lunch, drar sarongen över solbrända fötter och kan inte släppa boken när jag äter min medhavda lunch och på sidan 177 blir det en fläck av tonfisk i olja.

Näst bäst är när jag lämnar kvar alla mina böcker. Antingen hos min väninna där i Italien som läser lika mycket som jag eller på deras hotell i den överfyllda och alltid lika spännande bokhyllan där Norge, Danmark, Tyskland och Sverige trängs med varandra. Där ställer jag in dem, tackar tyst för den här sommaren och känner mig berikad på många sätt, solbränd och väldigt generös.

Min pocket kan du köpa typ överallt. Även på nätet.

Risken med att försöka visa sig bra

En gång för en liten tid sedan sa jag det jag brukar säga till eleverna på mina föreläsningar: Ni ska visa vad ni är BRA på i de sociala medierna! Visa hur skickliga ni är, vilka talanger ni har. Briljera! Jag har skrivit om det tidigare här.

En kille som går i 6an räcker upp handen när jag lite lätt förtvivlat frågar de drygt hundra eleverna jag har framför mig varför de inte gör det?

”Därför att ingen vill faila.”

Jag fortsatte prata. Berättade om hur många gånger Michael Jordan (jodå, de vet mycket väl vem han är) failade när han skulle kvala in till sitt basketlag. Eller hur många gånger Astrid Lindgren fick sitt manus refuserat. Jag vet samtidigt när jag står där och vill banka in i deras huvuden att det inte är farligt att misslyckas, att det bottnar i självkänsla. Det är A och O. Har jag en god självkänsla kan jag behålla mitt eget värde trots misslyckanden. Och det vet vi som har levt ett tag, är det något man lär sig av så är det att misslyckas!

Skärmavbild 2014-03-13 kl. 19.27.03

Sedan tänkte jag på det där. Skräcken ungarna har över att inte passa in, få höra till, hänga med gänget, ha kompisar. Då visar man inte vad man är bra på för om man failar, om man misslyckas, blir förödmjukelsen ofattbart djup. Om jag lägger upp en video på hur duktig jag är på att måla eller simma … och hela klassen skrattar för att någonting ser märkligt ut? Då är jag säkrare om jag beter mig lagom. Gärna lite på gränsen till det som är neggigt. Där kan jag inte faila.

Sånt där gör mig lite ont.