Kom och lyssna på mig!

Den 20 maj har jag en öppen föreläsning i Stockholm. Det är ingen på jorden som vet hur nervös jag är men det kommer att gå skitbra!

Det är Wimab som arrangerar och de arrangerar också med många fler och jag känner mig som en nybörjare bland alla proffs. Elizabeth är proffs och en sällan skådad briljant föreläsare med ett stort hjärta. Elaine är superproffs och jag tänker alltid när jag möter henne att nu måste jag hålla tungan rätt i mun för hon vet precis hur man ska framföra ett budskap för att det ska låta snyggt.

Skärmavbild 2014-04-11 kl. 17.32.45

Och sedan är det jag. Inte utan att det här kan orsaka mardrömmar fram till den 20 maj.

Gå in här och boka en plats. Eller varför inte 40? Så ses vi den 20 maj!

Jag prioriterar lite här

Varje år försöker jag gå på en läkarundersökning och hälsokontroll. En sådan där som många anställda får genom företagshälsovården och som jag måste fråga min chef om (mig själv) och hon brukar vara snäll och säga ja.

Men i år ville jag ha storstädning också. Av min lägenhet. Jag och döttrarna städar alltid allt själva men i år frågade jag chefen om jag inte kunde få en sådan där stor storstädning.

”Ska du ha det OCH en hälsokontroll”, sa chefen.

”Jo, ja?” sa jag.

”Aldrig i livet. Det har vi inte råd med, du får välja.”

2014-04-28 13.48.15

Så jag valde, utan att blinka, storstädningen. Jag hade redan printat ut företagets specifikation på en storstädning och när jag väl hade tittat igenom listan visste jag vad jag skulle prioritera, vad som var viktigast i livet. Jag blev kär i listan och satte upp den på kylskåpet och så har jag gått och klappat ömt över den, lett stort och känt hur rätt val jag gjorde.

Nästa år får jag kolla upp hälsan. Till dess ska jag i alla fall ha riktigt rent i varje hörn, på varje list, i varje skåp och under varje byrå.

 

Som en raket i hasorna på Sigge

I helgen fick jag ett meddelande på twitter om att min bok låg på första plats på Bokus topplista. Herregud tänkte jag och gick in och då hade den ramlat ner till plats 11. MEN ÄNDÅ!

Skärmavbild 2014-04-28 kl. 13.26.38

Jag låg alltså, även om det inte finns några som helst bevis för detta än just den där tweeten, under en dag, före Sigge Eklunds hårdlanserade roman (som säkert är fantastiskt bra!) och Kapten Klänning (som ÄR fantastiskt bra … eller i alla fall läsvärd)!

Bara känslan var ju lite härlig och min bok ligger fortfarande hyfsat till. Väl exponerad på första sidan och inte minst, på andra plats på topplistan inom kategorin Familj & Hälsa. Och där behöver jag i alla fall inte konkurrera med Sigge Eklund.

En författares helg

Inte ett ord i mitt romanmanus har jag skrivit. Inte en punkt, inte ett enda kommatecken. Jag har inte ens fått till ett blanksteg.

Istället har jag skrivit åt en helt annan person och ett helt annat manus eftersom jag inte bara är författare, jag är spökskrivare också.

Mellan kapitlen har jag suttit med näsan i solen. Och knarkat Suits.

Påminn mig om att jag aldrig ska börja titta på en serie som är vansinnigt bra en gång till! Jag har blivit beroende, besatt. Jag drömmer om Suits, jag engagerar mig så i den här serien att jag vaknar mitt i natten och tänker igenom händelser, jag sitter i min solstol i parken och ser ut över en overklig värld och så lägger jag pannan i djupa vecka och försvinner in i nästa avsnitt av min verklighet.

Jag håller på att tas över av Suits.

Låt gå att de alla är alldeles för vackra. Låt gå för att jag är trött på fashionabla områden och miljöer. Låt gå för att jag är trött på kroppar som är så vältrimmade att det är uppenbart att dessa inte har varit i närheten av en ostbåge på många år. Jag skiter i allt det där för intrigen … INTRIGEN. Intrigen och skådespelarna (nja, inte alla), nerven, frågan som hela tiden driver mig framåt: SKA HAN AVSLÖJAS? Hotet som vilar över varje avsnitt: Hur ska det gå för byrån? Irritationen som kommer och går: Kan ingen kasta ut Louis Litt genom FÖNSTRET?

Suits

Den har allt. Den är kanske för perfekt. Den har den onda, den goda och den fula. Den har den man älskar oavsett, den man motvilligt känner sympati för, den man misstänker i varje scen, den man svär högt över och önskar tusen nålar.

Just nu lider jag av abstinens. Jag skrek högt när jag insåg att jag hade tagit sista dosen. När sista avsnittet var slut. Kroppen vred sig och jag kved NEEEEJ! Såg mig omkring i parken och försökte komma tillbaka till någon slags verklighet. Säsong tre har inte kommit upp på Netflix än och som en missbrukare satt jag igår kväll och försökte komma runt i amerikanska iTunes (där säsong tre finns!) och jag försökte ladda ner på de minst tvivelaktiga webbsidorna jag kunde hitta. Längre kunde jag inte gå. Jag bet mig i kinden och livet kändes meningslöst och utan innehåll. Jag gick och la mig kl. 21.30.

Mina reaktioner skrämmer mig lite.

Nu ska jag ägna veckan åt avvänjning och hoppas att jag hinner i tid till att säsong tre kommer ut. Och så hoppas jag att säsong tre inte kommer riktigt än för jag har ett manus att få klart också!

Nu ska vi se …

Det här är min älskling. Han heter Nixon och är en mops på precis 4 år. Varje ras har sina fördelar och …. sina ”fel”. Mopsens ögon kan bli lite knasiga eftersom det undre ögonlocket kan vända sig inåt och orsaka skador på hornhinnan. Så har det blivit nu.

Nixon ser inte som han ska, eller vanligtvis gör. Han går in i väggar och hittar inte riktigt fram som han ska. Nu hoppas jag på bästa veterinären som ska titta noga på hans ögon på Valborg.

Någon sa att det ju är lite ok eftersom en hunds luktsinne är allra viktigast. Så är det nog och Nixon har luktsinnet kvar men nosen är kort så det krävs många minuter innan man kommer på vad saker och ting egentligen luktar.

20140425-221128.jpg

Att träna på att vara glad

Idag kommer den ut i butik, min fina bok Jag vill vara glad! I dagarna smids det planer på en turné till en massa olika platser i landet för att jag ska få prata om min bok. Klart just nu är att jag kommer till Strängnäs den 13 maj och till Mariefred den 15 maj. Det blir kvällsmingel och prat och signering.

På annandagen satt jag i Nyhetsmorgon och pratade om min bok ”Jag vill vara glad!” Nio minuter går svindlande fort. Klippet finns här!

Skärmavbild 2014-04-24 kl. 07.27.05

Idag är det Stora Världsbokdagen!

Själv står jag framför ett stort gäng elever på en skola någonstans utanför Uppsala och pratar om författarskap och drömmar och mål men jag ska ändå vara med i tävlingen och kampanjen som Bonnier har!

De vill att det syns i de sociala medierna att det är Stora Världsbokdagen idag och det tycker jag också. Fota dig själv eller en kompis som läser och ladda upp bilden på Facebook, Twitter eller Instagram.

Tagga bilden #LäsningSmittar #Titel #Författaren och ställ gärna frågan ”Vad läser du?”

Bilden med flest gilla på Facebook respektive Instagram och den som har flest favoritmarkeringar på Twitter vinner ett bokpaket från Bonnierförlagen. Inte så tokigt väl? Läs mer här!

Jag ska ladda upp de tre böcker som ligger på mitt nattygsbord just nu:

2014-04-22 11.06.29

2014-04-22 11.07.06

2014-04-22 11.07.54

När Stockholm är som vackrast är det tomt på gatorna

Jag älskar långhelger när vädret förutspås bli fantastiskt.

När sista arbetsdagen innan långhelgen börjar gå mot sitt slut hör jag från radion i köket hur P4 Radio Stockholms trafikrapportörer tar sig för pannan och suckar när de rapporterar köerna som uppstår söderut och österut och jag tänker att nu … nu drar dom. Nu drar alla stadsbor till sina lantställen.

Och då blir det tomt i stan.

Jag kan hitta plats på uteserveringar och jag kan sovas med öppet fönster utan att vakna av trafiken. Sporadiskt utplacerade filtar i parker istället för knöktjockt så att man knappt ser gräset. Tomma butiker där man hinner prata med kassörskan. Bussar som verkar småtuffa genom stan och som inte är fyllda av stressade resenärer som ser sura och allvarliga ut.

Stockholm är bäst då. En morgon tog jag en lång promenad genom stan. Jag gick 9 km och det var jag, parkarbetarna, turisterna och alla fåglar. Bäst så.

 

2014-04-19 07.51.52

2014-04-19 07.55.07

2014-04-19 07.56.14

2014-04-19 07.57.00

2014-04-19 07.57.55

2014-04-19 07.59.53

2014-04-19 08.06.07

2014-04-19 08.20.08

2014-04-19 08.26.35

Först jag, sedan briljanta Henrik Fexeus

Ett gäng fantastiska människor som är en del av både mitt och Henriks förlag fick vi träffa häromdagen! Jag föreläste först, sedan Henrik. Underbara människor. Glada och varma och jag hade kunnat hänga med dem hela dagen men de skulle ut på överraskningar resten av dagen och kvällen var planerad till restaurang xxxxxxx (<— överraskning det också!).

bild 1

Jag kom lite tidigt till receptionen på Bonnier och helt med avsikt. Få ställen är så innerligt trevliga att hänga på! Inte minst tack vare Nina som står bakom disken. Helt unikt underbar kvinna som känner alla och ler hela tiden och pratar och pratar och vi pratar och pratar mer och så skvallrar vi lite och sedan beter vi oss som vuxna och dricker kaffe. Genom receptionen passerar i princip vem som helst. När jag satt där idag passerade en Mycket Känd Författare (som inte visste vad som en gång hände hans pappersmanus viskade Nina till mig och log och sa att hon då trodde världen skulle gå under), sedan kom en annan Mycket Känd Författare och svepte förbi och däremellan några, som efter kroppsspråket att döma, var sådana som jag var en gång, sådana som kommit in på stora förlaget med ett debutantmanus och kanske kände doften av ett avtal.

bild 2

Konferensen drog igång. Jag körde min föreläsning om att vara glad och varför det är så himla bra att träna på att vara glad. Jag har en helt analog föreläsning. Ingen dator, ingen projektor eller fin presentation. Bara whiteboard med pennor i olika färger. Henrik däremot, han hade en av de snyggaste presentationerna till sin föreläsning som jag sett. Fascinerad och imponerad men jag kan ändå inte tänka mig någon sådan till min föreläsning. Kanske jag borde. Kanske inte. Jag blir för kontrollerad av ett bildspel, trots att jag håller i fjärrkontrollen själv. Tror jag.

bild 3

TACK alla på AdLibris. Jag vet att resten av dagen blev kanon! Inte minst för att solen kom fram. Jag fick ju reda på vad ni skulle göra!

 

 

En dag blir jag alldeles ensam

Idag ringde jag min pappa, som vanligt. Han sa att han var sjuk och jag skrattade och frågade vad han nu har fantiserat ihop. Vi kan ibland tävla om vem som är sjukast. Igår vann jag när jag berättade om en förestående operation av en fot. Jag sa till min älskade pappa att han förlorade, att lite feber och nackspärr inte är någonting att komma med i jämförelse med ett neurom i en fot.

När jag hade skojat som vanligt sa han att han inte hade sovit på hela natten eftersom det värkte så i högra sidan av ansiktet. Jag stannade på min hundpromenad och lyssnade för jag kunde inte gå på samma gång. Det är svårt att skriva det här. Jag sitter och blinkar och torkar tårar från mitt tangentbord. Och han har inte ens dött, min pappa.

Han hade kvar sin nackspärr som hans norska fina hustru sa inte var ryggskott utan nackskott. Han hade lite feber och så tyckte han att det var svårt att prata och äta mat.

I Vasaparken där jag stod med mobilen mot örat försvann alla runt omkring mig. Min hjärna stängde ner och av och jag såg bara vagt vägen jag skulle gå för att min hund behövde göra både nummer ett och två. Inuti i huvudet försvann allt jag någonsin har haft där, allt jag någonsin har tänkt. En enda sak behövde all plats: En dag dör din pappa.

Jag stannade och såg kanten till mitt livs allra största, vidaste och svartaste grop. Jag vet att jag kommer att ramla ner där då. Då när jag blir ensammast i hela världen. Då när han lämnar mig.

Pappa hade ringt sjukvårdsupplysning och fått tid hos jourhavande läkare kl. 14. Jag for i mina begränsade och mycket trånga tankebanor efter det där man gjort reklam för. Hade pappa fått en stroke? Hur var det jag skulle fråga. Jag sparkade hårt på ett järnrör som låg vid en mur för att jag inte kom på det och för att jag inte vill att livet ska vifta mig i ansiktet med sitt sista kort. Jag drog min hund hem igen. Ville kräkas. Dolde tårarna bakom solglas och struntade i att gråten lät högt. Finns det ens någonting som är värt att lägga en enda tanke vid när jag puttas fram till randen av gropen jag ska kliva ner i när jag förlorar min pappa? Vad gör jag med sorg som jag redan vet att jag inte kommer att överleva?

Min lillasyster är sjuksköterska. Jag ringde henne. Och så skällde jag. Jag skrek. Skrek för att hon inte hade ringt vår pappa på ett tag och hon vet att jag inte menar alla ord när jag är arg för att jag är livrädd. Hon blir den där sjuksköterskan, kliver ur sina kläder som min syster. Drar på sig en vit rock och pratar lugnt med mig. En annan röst. Och så ringer hon pappa och jag kan inte andas innan hon ringt tillbaka.

Det är säkerligen ingen stroke. Ingen hjärnhinneinflammation heller. Älskade syster tror det är en inflammation, långdragen influensa. Bra att kolla upp och få hjälp med. Kl. 14.

Jag önskar att mina barn, inför att jag ska dö någon gång, inte fylls av den skräck som jag gör redan nu med min pappa. Jag är inte rädd för att dö. Jag är bara rädd för att alla andra ska göra det.

”Rädd för att alla andra ska dö.”

Så kommer det ju att bli. En dag är det slut. Och jag vet inte hur jag ska överleva det.

Update: Det var ett virus. Min pappa lever ett tag till och jag andas igen. Ett tag till.