En dag blir jag alldeles ensam

Idag ringde jag min pappa, som vanligt. Han sa att han var sjuk och jag skrattade och frågade vad han nu har fantiserat ihop. Vi kan ibland tävla om vem som är sjukast. Igår vann jag när jag berättade om en förestående operation av en fot. Jag sa till min älskade pappa att han förlorade, att lite feber och nackspärr inte är någonting att komma med i jämförelse med ett neurom i en fot.

När jag hade skojat som vanligt sa han att han inte hade sovit på hela natten eftersom det värkte så i högra sidan av ansiktet. Jag stannade på min hundpromenad och lyssnade för jag kunde inte gå på samma gång. Det är svårt att skriva det här. Jag sitter och blinkar och torkar tårar från mitt tangentbord. Och han har inte ens dött, min pappa.

Han hade kvar sin nackspärr som hans norska fina hustru sa inte var ryggskott utan nackskott. Han hade lite feber och så tyckte han att det var svårt att prata och äta mat.

I Vasaparken där jag stod med mobilen mot örat försvann alla runt omkring mig. Min hjärna stängde ner och av och jag såg bara vagt vägen jag skulle gå för att min hund behövde göra både nummer ett och två. Inuti i huvudet försvann allt jag någonsin har haft där, allt jag någonsin har tänkt. En enda sak behövde all plats: En dag dör din pappa.

Jag stannade och såg kanten till mitt livs allra största, vidaste och svartaste grop. Jag vet att jag kommer att ramla ner där då. Då när jag blir ensammast i hela världen. Då när han lämnar mig.

Pappa hade ringt sjukvårdsupplysning och fått tid hos jourhavande läkare kl. 14. Jag for i mina begränsade och mycket trånga tankebanor efter det där man gjort reklam för. Hade pappa fått en stroke? Hur var det jag skulle fråga. Jag sparkade hårt på ett järnrör som låg vid en mur för att jag inte kom på det och för att jag inte vill att livet ska vifta mig i ansiktet med sitt sista kort. Jag drog min hund hem igen. Ville kräkas. Dolde tårarna bakom solglas och struntade i att gråten lät högt. Finns det ens någonting som är värt att lägga en enda tanke vid när jag puttas fram till randen av gropen jag ska kliva ner i när jag förlorar min pappa? Vad gör jag med sorg som jag redan vet att jag inte kommer att överleva?

Min lillasyster är sjuksköterska. Jag ringde henne. Och så skällde jag. Jag skrek. Skrek för att hon inte hade ringt vår pappa på ett tag och hon vet att jag inte menar alla ord när jag är arg för att jag är livrädd. Hon blir den där sjuksköterskan, kliver ur sina kläder som min syster. Drar på sig en vit rock och pratar lugnt med mig. En annan röst. Och så ringer hon pappa och jag kan inte andas innan hon ringt tillbaka.

Det är säkerligen ingen stroke. Ingen hjärnhinneinflammation heller. Älskade syster tror det är en inflammation, långdragen influensa. Bra att kolla upp och få hjälp med. Kl. 14.

Jag önskar att mina barn, inför att jag ska dö någon gång, inte fylls av den skräck som jag gör redan nu med min pappa. Jag är inte rädd för att dö. Jag är bara rädd för att alla andra ska göra det.

”Rädd för att alla andra ska dö.”

Så kommer det ju att bli. En dag är det slut. Och jag vet inte hur jag ska överleva det.

Update: Det var ett virus. Min pappa lever ett tag till och jag andas igen. Ett tag till. 

2 kommentarer

  1. Lottens Bokblogg skriver:

    Otroligt bra skrivet igen Christina! Det här går rätt in. Jag känner igen varje känsla från den dagen jag Skypat med pappa och insåg att han var sjuk.

  2. Tina Johansson skriver:

    Så skönt att det ”bara” var ett virus.

    De kan vara hemska, telefonsamtalen.
    Orden i samtalet jag fick 15/12 2012 ringer fortfarande i mina öron.
    ”Mamma är död”
    Utan förvarning. Som en blixt. En hjärtinfarkt.
    Ingenting sig likt längre.
    …har fortfarande svårt för telefonsignaler, stänger gärna av ljudet.
    Men livet går liksom vidare ändå. På något vis.

Kommentera