Förvänta dig det bästa av en sån som mig

Jag har lite pro bono-jobb på skolor i veckan och det spelar kanske ingen roll hur många gånger jag kliver in på en skola och möter elever, jag längtar lika mycket varje gång. De ger så sjukt mycket energi, jag känner mig sällan så uppskattad som jag gör framför elever, jag får aldrig jobba så mycket som jag får göra framför elever. Jag ska ta upp Friends dumma kampanj, uppmuntra dem att posta ännu mer selfies, visa hur bra de är.

Det är inte den som är rädd för att få kränkande kommentarer som ska tona ner sig eller gömma sig. Den som kränker och mobbar är osäker, har ett starkt behov därför av att hävda sig själv, säkerställa sin egen roll och makt i gruppen. Det är ungen som vill bli sedd, bli beundrad, vill bli lyssnad till. Mobbaren som behöver få hjälp med att värdera sig själv högre, som behöver hjälp med att förstå att skitsnack står i proportion till det värde du sätter på dig själv.

Har alla antimobbningsprogram alltså inte fått oss att komma längre än det jag hörde när jag gick i skolan: De som retar dig är bara avundsjuka, försök att tona ner dig själv lite så ska du se att de slutar.

När jag träffar föräldrar och får prata om sociala medier och vad ungarna gör där pratar jag under 75% av tiden om hur vi kan hjälpa dem, hur vi kan lyfta ungarna, stärka dem och inte tro att vi som föräldrar har det jobbigast under tonårstiden när det är ungarna som går igenom det värsta. Jag brukar avsluta med den här dikten som jag tycker så väldigt mycket om. Och som påminner mig om hur många ungar som inte får höra annat än det de inte är bra på, att de inte kan. Jag tror att de löper större risk att bli den som mobbar och trakasserar andra. Jag tror att vi föräldrar kan göra massor för att det inte ska bli så.

Förvänta dig det bästa av en sån som mig
Det ger mig kraft att visa det för dig
Vi vet ju båda vad jag inte kan så bra
Så ge mig en tro på att jag är nåt att ha.
Det finns en styrka att bygga på
även hos mig
Ta dit tid att titta så ska jag visa dig.
Då kan du och jag upptäcka vem jag också är
Och att till och med en sån som jag, dolda talanger bär
Till slut kanske vi glömmer allt jag inte kan
Så att min dåliga självbild fick vingar och försvann
Men om det bara är mina svaga sidor du ser
Och förväntar dig
Så kommer inte jag att orka resa mig
Marlene Tengblad

Heja selfien!

1238805_732423913458976_1737628130_nFriends lanserar en kampanj de kallar #unselfie och jag vacklar först, undrar hur de tänker, förstår ATT de tänker men tror att de tänker alldeles uppåt väggarna.

De menar att insidan räknas och att vi ska sluta ta bilder på oss själva eftersom barn och unga som postar s.k. selfies i de sociala medierna riskerar att bli utsatta för kränkningar (Friends kallar det ”nätkränkningar”) pga sitt utseende.

Att en organisation som Friends dels fortfarande håller fast vid begreppet ”nätkränkningar” finner jag rätt hopplöst att ens kommentera. Det är kränkning oavsett arena och redan här upplever jag att det är så många fel på den vinkel som Friends publicerar att jag nästan blir trött. Låt mig få spalta upp i punktform:

– Kränkning är kränkning. Oavsett arena. Oavsett om det sker på skolgården, i klassrummet eller i matsalen eller på nätet. Friends borde inse att det är så, erfarenheten har de. Varför envisas de med att sätta ordet ”nät” framför ordet ”kränkning”? För att det sker på nätet? Jo, jag förstår det men om någon blir illa behandlad på nätet så blir denne någon med all säkerhet illa behandlad även utanför nätet.

– VARFÖR uppmuntra till att INTE ta en selfie? SJÄLVKLART ska ungarna ta bild på sig själva! Vi ska lära dem att vara stolta över sitt utseende, bejaka den de är, insida OCH utsida. Jag begriper ärligt talat inte resonemanget som Friends anammar? Vad vill de? Att de ungar som då blir förolämpade för sitt utseende UTANFÖR nätet ska dra en gammal strumpa över sig? Ska de gå med ansiktet inuti en luva? Ska de ducka på skolgården, gömma sig i matsalen, i klassrummet? Vad vill ni Friends?

Självklart räknas insidan men det gör utsidan också. Det är liksom utsidan som SYNS mest och oftast. Lär istället våra barn och ungdomar att stå för den de är, både på insidan och utsidan. Nu lär Friends ut, i någon kampanj som sprids på facebook och som man utan att tänka efter i ett extra steg sprider, att vi ska dölja eller inte visa vår utsida för då går ungarna ”säkra”? Hur många fel gör Friends i ett enda slag?!

Självklart ska man ta bilder på sig själv, visa vem man är, hur bra man är, hur man ser ut! Vad Friends gör nu är indirekt att sälla sig till de som menar att den som mobbas bör inta en annan attityd, rätta sig efter de som kränker, de som mobbar, de som kommenterar otrevligt och elakt.

Har vi inte kommit längre än så?

Kampanjen #unselfie är ett hån. Ska man börja någonstans ska man inte börja med den som vill visa vem man är, som vill posta en bild på sig själv. Då börjar man med de som inte har bättre vett än att kasta skit på dessa. Vad Friends gör nu är att man lägger skulden och ansvaret på den eller de som visar bild på sig själv, inte på+ de som kränker.

Tänk om, gör rätt.

 

Risken med att försöka visa sig bra

En gång för en liten tid sedan sa jag det jag brukar säga till eleverna på mina föreläsningar: Ni ska visa vad ni är BRA på i de sociala medierna! Visa hur skickliga ni är, vilka talanger ni har. Briljera! Jag har skrivit om det tidigare här.

En kille som går i 6an räcker upp handen när jag lite lätt förtvivlat frågar de drygt hundra eleverna jag har framför mig varför de inte gör det?

”Därför att ingen vill faila.”

Jag fortsatte prata. Berättade om hur många gånger Michael Jordan (jodå, de vet mycket väl vem han är) failade när han skulle kvala in till sitt basketlag. Eller hur många gånger Astrid Lindgren fick sitt manus refuserat. Jag vet samtidigt när jag står där och vill banka in i deras huvuden att det inte är farligt att misslyckas, att det bottnar i självkänsla. Det är A och O. Har jag en god självkänsla kan jag behålla mitt eget värde trots misslyckanden. Och det vet vi som har levt ett tag, är det något man lär sig av så är det att misslyckas!

Skärmavbild 2014-03-13 kl. 19.27.03

Sedan tänkte jag på det där. Skräcken ungarna har över att inte passa in, få höra till, hänga med gänget, ha kompisar. Då visar man inte vad man är bra på för om man failar, om man misslyckas, blir förödmjukelsen ofattbart djup. Om jag lägger upp en video på hur duktig jag är på att måla eller simma … och hela klassen skrattar för att någonting ser märkligt ut? Då är jag säkrare om jag beter mig lagom. Gärna lite på gränsen till det som är neggigt. Där kan jag inte faila.

Sånt där gör mig lite ont.

Om barn och ungar i de sociala medierna

När jag får komma till skolor och prata om vad barn och unga gör i de sociala medierna händer ofta ungefär samma saker:

Ungarna börjar skicka hjärtan till varandra.
Föräldrar slutar tjata på att barnen ska städa sina rum.
Föräldrar blir lättade över att det inte var så svårt det där med sociala medier.
Jag får fler unga följare på twitter och instagram.

Det är precis så jag vill ha det. Då har jag fått barnen att förstå att om skitsnack på nätet ska ta slut är det hos oss själva det börjar och vi kan börja med att skicka hjärtan. Då har jag förmedlat vikten av att använda tid som finns för att prata med tonåringen åt vettigare saker än att tjata på att de ska städa sina rum (får vi föräldrar detta inprogrammerat i oss när vi åker hem från BB? Blir vi hjärntvättade? Rövas vi bort av Aliens en natt och utsätts för plågsamma människoförsök och därför upprepar detta mantra ”Städa ditt rum!”). Låt – rummen – vara! Det går över och ungen behöver inte höra vad han inte kan för det vet han redan. Däremot har han inte riktigt lika bra koll på vad han KAN. Berätta om det istället. Tjata om det. För om vi har ungar med god självkänsla ute på nätet så kommer det att visa sig. På ett bra sätt.

När jag sedan berättar för föräldrar att om jag skulle stå och förklara alla sajter och appar ungarna använder så kunde vi sitta i den där matsalen till dess att det är dags att hänga upp adventsstjärnan igen. Och när vi är klara (om vi blir det) måste vi börja om för då har det kommit nya sajter och appar. När jag berättar hur vi kan hjälpa barnen UTAN att snoka på deras sajter eller jaga för att veta allt om Vine, Snapchat, twitter, KiK, Ask etc etc blir många föräldrar så där lättade att det går att höra när luften kommer ut i ett ”puh!”

Igår fick jag vara på en skola en hel dag. Först med eleverna, sedan föräldrar och personal på kvällen. Idag har jag fått flera fantastiska mail (igår fick jag så många vänliga ord sagda till mig och när ungarna i 6an kommer fram och boxar mig i armen och säger DU! ASBRA då vet jag att jag har klarat av det jag skulle göra) och ikväll fick jag ett mail med en länk till en text som gjorde mig alldeles varm.

Det är sånt här som gör att jag aldrig vill sluta försöka hjälpa ungarna att klara sig bättre i de sociala medierna.

 

Tre flickor

Jag hade en rätt stor blogg en gång som hette Tre Flickor. Den handlade om mig och döttrarna förstås. Var helt anonym men eftersom man inte kan vara anonym i längden på nätet la jag ner den efter några år. Den var väldigt hudlös och naken. Jag tror jag skrev om precis allt. Särskilt om barnen.

Idag är de inga barn längre. En har hittat sin kärlek i fotograferandet, den andra hittade det i sina illustrationer. Jag skriver. Vi är plötsligt tre kreativa entreprenörer. Och jag är sjukt stolt.

Här är min dotter Saras jobb för Vero Moda. SOM hon har jobbat och slitit. Nu ligger allt ute. Filmen från hennes rum, från hennes bord, intervjuerna hon var så nervös för, illustrationerna som hon slet med både på dagen och på natten när hon vägrade ge sig innan allt var perfekt. 

De där två är min inspiration.

Skärmavbild 2014-02-21 kl. 12.47.35

Äpplen och träd och päron

Jag har drivit eget företag i över tio år. Alltid kämpat rätt mycket för att få saker att gå runt, aldrig (!) varit så sjuk så att jag inte har kunnat arbeta (det är lite knepigt att vara sjuk om man är egen företagare, inte många som kan rycka in som ”vikarier”) och mina döttrar, idag 20 och 22 år, har sett och suckat lite och någon gång sa någon att hon aldrig skulle göra som jag och bli egen företagare för det var ett jäkla slitgöra.

Under julhelgen var vi tillsammans och hade sjukt sköna dagar med bara god mat, lugn och ro i mjuka kläder. Och jobb.

Den äldsta dottern jobbade med sitt. Hon flyttade till Paris för ett par år sedan, på prov. Hon är kvar och lever på att fotografera och skriva. Den yngsta dottern jobbade med sitt. Hon älskar att teckna och startade för bara några månader sedan en sajt där hon lägger upp sina illustrationer och det i sin tur har lett till att hon fått uppdrag. Hon bildade ett litet företag alldeles nyss.

Skärmavbild 2014-01-19 kl. 13.21.02

 

 

I vår matsal uppstod ett litet kontorslandskap där vi alla tre satt och pillade lite med våra egna företag. Jag är inte alls gladast för att de har egna företag och befinner sig i samma centrifug som jag har gjort i många år. Gladast är jag för att de gör det de älskar att göra, det de brinner för, det de kan gå barfota på nubb för att få göra. Det är då man som egen företagare älskar att kämpa och jobba halvt ihjäl sig, när man får göra det man älskar, det man brinner för. Då är det, trots allt, faktiskt rätt lätt att kämpa. 

Imorgon ska jag sminkas och fotas för omslaget till min bok Vill du vara glad? Bilder och rapport kommer.