Tre flickor

Jag hade en rätt stor blogg en gång som hette Tre Flickor. Den handlade om mig och döttrarna förstås. Var helt anonym men eftersom man inte kan vara anonym i längden på nätet la jag ner den efter några år. Den var väldigt hudlös och naken. Jag tror jag skrev om precis allt. Särskilt om barnen.

Idag är de inga barn längre. En har hittat sin kärlek i fotograferandet, den andra hittade det i sina illustrationer. Jag skriver. Vi är plötsligt tre kreativa entreprenörer. Och jag är sjukt stolt.

Här är min dotter Saras jobb för Vero Moda. SOM hon har jobbat och slitit. Nu ligger allt ute. Filmen från hennes rum, från hennes bord, intervjuerna hon var så nervös för, illustrationerna som hon slet med både på dagen och på natten när hon vägrade ge sig innan allt var perfekt. 

De där två är min inspiration.

Skärmavbild 2014-02-21 kl. 12.47.35

Äpplen och träd och päron

Jag har drivit eget företag i över tio år. Alltid kämpat rätt mycket för att få saker att gå runt, aldrig (!) varit så sjuk så att jag inte har kunnat arbeta (det är lite knepigt att vara sjuk om man är egen företagare, inte många som kan rycka in som ”vikarier”) och mina döttrar, idag 20 och 22 år, har sett och suckat lite och någon gång sa någon att hon aldrig skulle göra som jag och bli egen företagare för det var ett jäkla slitgöra.

Under julhelgen var vi tillsammans och hade sjukt sköna dagar med bara god mat, lugn och ro i mjuka kläder. Och jobb.

Den äldsta dottern jobbade med sitt. Hon flyttade till Paris för ett par år sedan, på prov. Hon är kvar och lever på att fotografera och skriva. Den yngsta dottern jobbade med sitt. Hon älskar att teckna och startade för bara några månader sedan en sajt där hon lägger upp sina illustrationer och det i sin tur har lett till att hon fått uppdrag. Hon bildade ett litet företag alldeles nyss.

Skärmavbild 2014-01-19 kl. 13.21.02

 

 

I vår matsal uppstod ett litet kontorslandskap där vi alla tre satt och pillade lite med våra egna företag. Jag är inte alls gladast för att de har egna företag och befinner sig i samma centrifug som jag har gjort i många år. Gladast är jag för att de gör det de älskar att göra, det de brinner för, det de kan gå barfota på nubb för att få göra. Det är då man som egen företagare älskar att kämpa och jobba halvt ihjäl sig, när man får göra det man älskar, det man brinner för. Då är det, trots allt, faktiskt rätt lätt att kämpa. 

Imorgon ska jag sminkas och fotas för omslaget till min bok Vill du vara glad? Bilder och rapport kommer.

Skriv för att du måste?

Jag minns att en person på någon av mina kurser frågade vår lärare vad han/hon skulle skriva för att tjäna mest med pengar. Jag minns att läraren höll en lång föreläsning om hur korkat det är att tro att man kan skriva bra om drivkraften är att tjäna pengar. Han sa att du behöver talang för att det är en av de bästa drivkrafterna, han sa att du behöver lusten och det som gör att du brinner för vad du gör eftersom det kommer att vara helt avgörande för om du lyckas eller inte.

Stephen King, i sin fantastiska bok Att skriva, skriver så om drivkraft, glädje och talang. Han berättar (på sid 132) om sin son som började spela saxofon för att han trodde att det var det han ville göra för alltid. En dag insåg Stephen King att hans son övade bara exakt de minuter som han var tillsagd att öva och då föreslogs att han skulle lägga ner det han trodde var drömmen, att bli bra på saxofon. Sonen blev lättad.

Detta sa mig att när det gällde kombinationen saxofon och min son skulle det aldrig bli något spelande, bara övande. Då är det inte lönt. Då är det bättre att prova något nytt, något där det kanske finns mer talang och där glädjekvoten är högre.

Talang gör hela idén med övning meningslös, när man kommer på något som man har talang för så gör man det (vad det än är) tills fingrarna blöder eller ögonen är färdiga att trilla ur sina hålor. Även när ingen lyssnar (eller läser eller tittar) är varje tillfälle en festföreställning, eftersom artisten är lycklig. Kanske till och med extatisk.

Det enda som kan driva dig att skriva någonting fantastiskt bra är din lust, talangen, allt som gör att du skriver för brinnande livet oavsett vem som ska läsa eller om det du skriver någonsin kommer att läsas. Jag tror att det finns en braständare i just detta. Jag upplever det när jag åker bort själv för att skriva och har odelad tid en hel dag, en hel vecka för att bara få skriva. Det är inte ofta men när det är möjligt så är jag hel. Då njuter jag, då sjunger jag högt, dansar i duschen, glömmer allt annat och bara bara skriver.

En författares tillgångar

Det tar tid att skriva en bok. Det tar tid att lära sig, att få det rätt, att få det bra. Det tar tid att få sin bok utgiven. Det tar tid innan den syns i butik, innan den når läsaren hela vägen fram, det tar tid att bli bra, det tar tid att bli bäst. Det tar tid.

Det jag insett att jag saknar mest är tålamod.

Det finns dagar då jag går med en klump i magen, en klump som känns i varje steg. En klump av frustration, otålighet, väntan, VÄNTAN. En klump som blir stadigare när jag räknar månader som med ens blir år och jag fingrar med fingrarna och räknar i smyg … ett år, två år. DET TAR SÅDAN TID.

Nu ska tilläggas att det inte alls är alla författare som känner igen sig i det här. Mari Jungstedt skriver en bok per år. Det är inte långsamt. Det är sjukt snabbt. Och en möjlighet när du är etablerad, när du fått din läsarkrets, när förlaget vet att det du skriver kommer att sälja lika snabbt som iskallt vatten i öknen. Och där är jag inte alls än.  För det tar tid. Mari firade 10 år förra året. Hennes allra första bok kom ut 2003.

Så det tar tid. Och jag har lite brist på tålamod. Dålig ekvation.

Just nu har jag ett halvt manus hos min underbara förläggare. Hon ska läsa och återkomma och det tar tid eftersom mitt förlag inte bara har mig som författare som vill bli läst och arbetad med. De har några till. Dessutom har jag ett helt manus klart hos, Mia, en annan underbar person. Vi filar och bökar och ändrar och ordnar. Vill du vara glad? blir en härlig liten bok som kommer ut på FreshEye den 24 april. Dit är det tre månader. Jag tränar på mitt tålamod.

 

Hur börjar jag skriva min bok?

Ett uttryck som ofta återkommer är KISS. Keep It Simple Stupid. Förenklat: Gör det inte svårare än vad det behöver vara.

Egentligen är mitt allra första tips att gå en kurs eller två! Du lär dig massor! Det ÄR ett hantverk, det FINNS mängder av tips och trix som kan vara bra att ha i en hög. Det är någonting som ger dig en skjuts framåt. Du blir säkrare i ditt skrivande och du får en verktygslåda av saker du kommer att behöva.

För att börja skriva en bok behöver du veta vad du ska skriva. Du behöver en historia. Någonting att berätta. Du behöver en intrig. Någonting som gör att jag vänder blad efter blad efter blad. Du behöver karaktärer. Människor och platser, miljöer och rum. Du behöver en historia som bär igenom ca 700 000 tecken.

IMG_1761 copy

Gräv där du står! Du har erfarenheter, upplevelser, tankar och händelser som har passerat. Gräv där! Du har eller har haft ett jobb som du kan, du känner en miljö, du vet någonting, du har gått igenom något. Gräv där du står.

Så låt oss säga att du har din historia, din berättelse. Du ser allt framför dig. Den finns i ditt huvud. Den ska bara ner på papper.

Många menar att man ska börja med att planera sitt skrivande. Om jag hade gjort det så hade jag blivit livrädd och förmodligen aldrig börjat. Bara kör. Strunta i att planera in. Målet är att du ska bli så engagerad i din historia (och det måste du vara för om inte du är det så kommer ingen annan att bli det heller) så att du finner tid, stjäl tid för att få berättelsen skriven. Alltså. Stryk tidsplaneringen.

Lär känna dina karaktärer. Själv gör jag en liten beskrivning av alla som får vara med. Jag tar reda på vilka de är genom att ta reda på vad de har varit med om, hur de ser ut, vilka de umgås med, hur de beter sig, talanger, egenskaper, later och sätt de rör sig på. Det jag tar fram är kanske ingenting som kommer att dyka upp i min roman men jag vet hur jag ska använda dem när jag känner dem.

Skissa på en tidslinje. Rita upp när olika saker ska hända, sträva efter en intrig som läsaren vill följa för att veta hur någonting ska lösas. Tänk på dramaturgin. Din berättelse behöver kanske börja med ett dilemma någonstans för att sedan eskalera och senare finna en vändning varefter romanen leder läsaren till en upplösning. Tänk på vad du själv går igång på! Vilka böcker du själv tycker mycket om.

Använd miljöer du känner till eller gör din noggranna research om de miljöer som du inte känner till. Ingen gillar att läsa om en miljö som du har återgivit felaktigt: ”Vi träffades den våren i Stockholm, på Sergels Torg under körsbärsträden.” (Körsbärsträden står i Kungsträdgården …).

Läs massor! En del tror att de tappar sin egen röst och sitt eget språk om de läser när de skriver men det är tvärtom. Läs läs läs och glöm inte att någon gång läsa en av dina favoritböcker bara för att lära dig, strunta i historien, bara läs för att lära. Stryk under och vik hörn.

Tänk dig din berättelse i scener. En del författare skriver allt i kronologisk ordning, en del skriver scener som de sedan klistrar ihop.

Bestäm dig för om du ska skriva i första person eller tredje eller i ett alvetande perspektiv! Det är inte jätteroligt att halvvägs in i manuset komma på att man nog borde ha skrivit allt i första person och inte tredje (som jag gjorde med romanen Allt för din skull). Det blir mycket extrajobb.

Precis som vilket projekt som helst: Förberedelserna är halva jobbet!

Nästa punkt? Just do it. Börja skriv. Skriv från hjärtat, skriv så det blir tungt och jobbigt i själen, skriv så att du spränger dina egna gränser, skriv så det gör ont. Skriv utan att tänka på att det kan bli en bok, skriv för dig själv och tänk inte på vad andra kan tycka. Skriv varje dag så att du inte tappar känslan för din berättelse. Skriv inte för att bli världens bäst säljande författare, skriv för att du måste och vill. Skriv av rätt anledning. Hitta likasinnade, gå med i en bokcirkel, ring en etablerad författare och fråga (författare är generösa!), läs böcker om skrivande och missa inte Stephen Kings bok ”Att skriva”!

Läs mer tips här och här.

Imorgon skriver jag om hur man skriver det svåraste man kan tänka sig. 

Alla vuxna behöver passa sig

jag tonåren

Jag hade en lärare en gång som uppmuntrade mitt skrivande. Det var Lasse i Fröslundaskolan i Eskilstuna. Jag älskade att skriva och klart jag visste att jag var bra! Det sa han flera gånger så jag fortsatte att skriva.

Sedan kom gymnasiet och jag var fortfarande säker på att jag kunde skriva och att jag var bra. Tillfället kom – äntligen – för att få visa det. En dag hade vi salskrivning och vi fick tre ämnen att välja på: 1. Om jag var en råtta och bodde i en ost, 2. När jag var på OS i Lake Placid, 3. (tredje ämnet minns jag faktiskt inte men det spelar mindre roll).

Jag skrev och skrev. 42 blad, 84 sidor, fram och bak för hand förstås. Jag skrev om hur jag var på OS i Lake Placid och skidlandslaget fick magsjuka och jag (!) fick hoppa in och jag åkte och åkte och åkte och räddade Sveriges heder när jag plockade medalj efter medalj efter medalj!

Skrivningen la jag på Berts bord. Bert var lärare i svenska och även min klassföreståndare. Den jag skulle visa mig bra för. Bäst. Den person som jag inte visste att jag hade lagt så många år av min framtid i händerna på. Den som tre veckor senare skulle komma att avgöra nästan allt för de kommande åren. Jag var 16 år och fladdrade efter bekräftelse eftersom jag var en sådan där typ A-person som måste vara bäst för att känna att hon dög överhuvudtaget. Prestationsknarkare. Inte särskilt mycket självkänsla. Levde av bekräftelse och annars dog jag. Han visste hur mycket jag älskade att skriva. Bert. Han visste.

Tre veckor senare delades skrivningarna ut i klassrummet och jag fick min och hjärtat hoppade ur kroppen och över till andra sidan klassrummet för att jag var så spänd, förväntansfull, LYCKLIG! Nu nu nu kom stunden då jag fick visa hur bra jag var.

Varje sida av de 84 sidorna var överstrukna diagonalt med en röd penna. Jag bläddrade. Än idag känner jag hur mitt ansikte blev hett, hur allt blod rusade till hjärnan för att hjälpa den att förstå. Hur det sakta och övertygande växte någonting i halsen som gjorde det svårt att andas. Jag minns och jag kan känna hur mina ögon blev varma av gråt. Jag blinkade så hårt. Det minns jag.

Jag hade två stavfel. De var också markerade med rött.

När alla hade lämnat klassrummet gick jag fram till Bert och någonstans inuti visste jag att allt var ett misstag. Någonstans höll jag kvar i ett halmstrå.

Bert lutade sig tillbaka i sin stol bakom katedern och sa att han omöjligen kunde godkänna någonting när jag så gravt hade missuppfattat ämnet för inte hade väl jag, på riktigt, varit i Lake Placid och gjort det där? Log han.

Många små desperata bäckar av tvivel och osäkerhet exploderade i ett vattenfall av totalt misslyckande. Tänk att jag än idag, över 30 år senare, kan gråta stilla och i min ensamhet över den flickan som tappade sin dröm, sitt fotfäste då. Hon som hade fått lära sig att man inte dög så alldeles självklart. Hon som så fladdrade efter den bekräftelse som gjorde att hon kunde andas och se sig själv i spegeln.

Sedan kom livet emellan. Jag styrde någon annanstans. Skrev på många år inte ens i dagboken.  

2005 plockade jag upp min dröm igen. Försiktigt försiktigt vecklade jag ut den, dammade av den, skakade den spruckna drömmen i solljuset, höll upp den, synade den. Bestämde mig för att den skulle hålla.

Alla vuxna måste passa sig. Ingen vuxen har rätt att dra undan mattan för en enda unge som försöker tro på sig själv.

Livet blev som det blev. Jag är den jag är och jag trivs så bra med mig själv, tycker om mig själv och mitt liv. Jag har lärt mina döttrar att de kan allt om de vill, att de kan prova allt, att de ska försöka, att det finns drömmar man inte får passera eller sluta jaga.

Självklart är det också, till delar, tack vare Bert.