Vemodets Göteborg

Jag flyttade från Göteborg 1990 och jag minns hur andningen blev lätt och hastig när jag kom tillbaka till stan strax efter. Det var så mycket sorg med så mycket som hände mig i stan men allt det där har jag glömt bort nu. Nu när jag kommer är det med en känsla av kärlek och andningen är lugn och fridfull. Jag njuter och när jag passerar ställen och platser ler jag för mig själv. Jag bodde här i tio år. Jag hann skapa mig en relation till rätt många platser men det som väntar ivrigast på mig när jag kommer hit är havet.

Jag är beroende av havet och när jag sätter mig intill fylls jag alltid av ett visst vemod. Mild sorgsenhet. Men ändå inte. Inte sorg. Ett ljust vemod?

Skärmavbild 2014-03-30 kl. 10.01.54

Vi utvecklas rätt mycket mellan åren 17-27. Går från att vara barn, ungdom till ung kvinna, vuxen. Själv undrade jag utan att veta att det var det jag gjorde. Jag fladdrade från det ena till det andra, hade alltid roligt, fick uppleva vad det var att vara oändligt uppskattad. Var bra på mitt jobb, upptäckte att jag (till min förvåning) tyckte om att ta för mig, utvecklas, gå vidare, växa, prova. En gång på bekostnad av en annan människa. Sorg då som blev till lycka för oss båda.

Jag har en plats på en pir långt ut i havet dit jag gick med lycka, sorg, förtvivlan, ilska, uppgivenhet, förväntan. Jag pratade med havet som ibland var stilla och knallblått. Ibland var det svart och upprört. Men det lyssnade alltid.

Nu är jag här igen. Bokar hotellrum vid havet förstås. Säger hej och sitter intill hela dagen. Bränner näsan i solen. Ler mot fiskmåsarna som låter som de gjorde då och jag är tillbaka på min plats därute vid piren. Allt är sig likt. Betong och sten har inte förändrat sig. Inte havet heller. Inte Vinga fyr som fortfarande är målad mot horisonten. Inte himlen, inte måsarna, Bara jag.

Lite intill

Jag flydde lite igår också. Promenerade till stan och tog in på ett SPA i några timmar. Idag luktar jag fortfarande himmelskt gott och jag försöker behålla känslan av total ro. Lite lättare den här veckan. Det är sportlov i mellansverige och min telefon är relativt tyst. Då brukar jag arbeta ikapp allt administrativt som ligger i drivor men inte nu, inte den här gången. Den här gången åker jag till havet och läser i några dagar.

Jag tar in på ett pensionat utan andra gäster än jag själv. Och hunden då. Värdinnan låter inte fantastiskt glad i telefonen, jag biter mig i tungan istället för att be om ursäkt för att jag vill boka ett rum. Hon har kanske bara en dålig dag eller kanske det blåser för hårt därute vid havet för att man ska kunna vara mjuk.

Förmodligen struntar jag i vilket. Jag ska läsa.

2014-02-24 14.09.21

Det är så kluvet. Jag borde vara hemma och få allt bortjobbat och jag borde åka iväg för att vila. Jag väger i olika skålar och kommer fram till att jag riskerar att bli sjuk om jag väljer det första alternativet. Väljer jag det andra riskerar jag bara att bli kall av havsvindarna. Men kalla kroppar kan man snabbt värma upp.

Själv är inte ensam

(Rubriken på det här blogginlägget är faktiskt titeln på en bok, ett manus jag har skrivit men som inte har blivit antaget någonstans. Synd. Jag tror att en bok om hur fantastiskt skönt det kan vara att vara ensam skulle uppskattas av många men jag är lite lite part i målet så att säga … )

Jag älskar att vara själv! Jag valde inte att bli ensam då när jag blev det för tio år sedan. Då trodde jag att jag skulle gå under. Men sedan jag blivit god vän med ensamheten älskar jag att vara själv och jag vill fortfarande inte byta bort det mot någonting. Förvisso har jag haft mina barn omkring mig men som kvinna och som mamma har jag levt ensam. Eller själv, som jag hellre beskriver det. Jag gör precis vad jag vill och när jag vill! Jag kan sitta och skriva en hel helg utan att någon undrar eller pockar på min uppmärksamhet (jo, hunden då, den behöver gå ut ibland). Jag kan bestämma mig den ena dagen att jag ska åka bort den andra dagen utan att stämma av med någon. Jag njuter av att vara själv.

Då, när jag blev ensam för tio år sedan hade jag färre vänner än jag har idag! Jag har dem inom räckhåll, jag pratar med minst en av dem varje dag (sånt gör mig glad), jag träffar minst en av dem varje vecka och en gång om året har jag middag med alla här hemma. Förra året var vi 28 personer! Jag är en egen ö (!) i ett hav av vänner. Jag är själv men jag är inte ensam. Med åren har det blivit ett behov.

Nåväl. I början var det knepigt att vara ensam. Det var så tungt. Jag trodde ibland att jag skulle dö. Jag såg på min ensamhet som skamlig, vågade inte säga det högt när jag mötte folk, var rätt bestämd i att de skulle döma mig som märklig, konstig. Men jag lärde mig. Successivt och väldigt medvetet lärde jag mig att trivas i min situation. Jag lärde mig gå ut själv, resa själv, äta själv, vara ledsen själv. Tränade tränade tränade.

Jag kan lida med de som sörjer sin ensamhet, de som jagar någon att leva med bara för att slippa vara ensam. Men vi är alla olika. Jag finner lycka i att få vara med mig själv. Kanske jag en dag träffar någon som jag vill dela mig själv med? Ingen aning. Men det är ingenting jag letar efter och det tycker många är märkligt men vem sa att man måste leva två och två för att bli lycklig? Jag njuter. Jag är inte ensam. Jag är bara själv.