En författares helg

Inte ett ord i mitt romanmanus har jag skrivit. Inte en punkt, inte ett enda kommatecken. Jag har inte ens fått till ett blanksteg.

Istället har jag skrivit åt en helt annan person och ett helt annat manus eftersom jag inte bara är författare, jag är spökskrivare också.

Mellan kapitlen har jag suttit med näsan i solen. Och knarkat Suits.

Påminn mig om att jag aldrig ska börja titta på en serie som är vansinnigt bra en gång till! Jag har blivit beroende, besatt. Jag drömmer om Suits, jag engagerar mig så i den här serien att jag vaknar mitt i natten och tänker igenom händelser, jag sitter i min solstol i parken och ser ut över en overklig värld och så lägger jag pannan i djupa vecka och försvinner in i nästa avsnitt av min verklighet.

Jag håller på att tas över av Suits.

Låt gå att de alla är alldeles för vackra. Låt gå för att jag är trött på fashionabla områden och miljöer. Låt gå för att jag är trött på kroppar som är så vältrimmade att det är uppenbart att dessa inte har varit i närheten av en ostbåge på många år. Jag skiter i allt det där för intrigen … INTRIGEN. Intrigen och skådespelarna (nja, inte alla), nerven, frågan som hela tiden driver mig framåt: SKA HAN AVSLÖJAS? Hotet som vilar över varje avsnitt: Hur ska det gå för byrån? Irritationen som kommer och går: Kan ingen kasta ut Louis Litt genom FÖNSTRET?

Suits

Den har allt. Den är kanske för perfekt. Den har den onda, den goda och den fula. Den har den man älskar oavsett, den man motvilligt känner sympati för, den man misstänker i varje scen, den man svär högt över och önskar tusen nålar.

Just nu lider jag av abstinens. Jag skrek högt när jag insåg att jag hade tagit sista dosen. När sista avsnittet var slut. Kroppen vred sig och jag kved NEEEEJ! Såg mig omkring i parken och försökte komma tillbaka till någon slags verklighet. Säsong tre har inte kommit upp på Netflix än och som en missbrukare satt jag igår kväll och försökte komma runt i amerikanska iTunes (där säsong tre finns!) och jag försökte ladda ner på de minst tvivelaktiga webbsidorna jag kunde hitta. Längre kunde jag inte gå. Jag bet mig i kinden och livet kändes meningslöst och utan innehåll. Jag gick och la mig kl. 21.30.

Mina reaktioner skrämmer mig lite.

Nu ska jag ägna veckan åt avvänjning och hoppas att jag hinner i tid till att säsong tre kommer ut. Och så hoppas jag att säsong tre inte kommer riktigt än för jag har ett manus att få klart också!

Grått på insidan

Jag vaknar allra oftast glad. Åtminstone vaknar jag med ett lätt hjärta, jag har inte många problem, jag oroar mig sällan och jag stör mig inte på så mycket. Allt det där beskriver jag i min nya bok. Hur jag kan göra mig av med problem och oro och störande moment.

Men ibland vaknar jag tung och tillsammans med min första kopp kaffe funderar jag på vad det är som gör att jag känner mig grå på insidan. Vad är det som inte är bra, vad är fel? Klart jag vill förstå. Klart jag vill se om jag kan göra någonting åt saken. Jag har, lyckligtvis och numera, en stark önskan i att lära mig om mig själv. Hur jag kan göra för att må bättre. Ansvaret är rätt ofta mitt eget nämligen.

Jag kom på vad det var.

Förvisso har jag fått sitta intill havet hela helgen. Det har varit två fantastiskt soliga dagar. Jag har bränt näsan och jag har inte behövt göra någonting annat än att skriva och äta men jag har å andra sidan inte stängt av annat. Jag är inte en sådan som kan stänga av så enkelt.

Jag förstod vad det var. Varför jag var grå på insidan när jag vaknade idag. Jag ägnade mina pauser i helgen åt att lyssna på ljudboken ”Jakten på Kapten Klänning”. Den sög sakta musten ur mig. Jag har en bästa vän som går igenom någonting vidrigt hemskt och ångestladdat och det är kaos inuti för att jag inte kan göra någonting för att den personen ska må bättre. Jag inser sakta att en person jag läser om i tidningen, som har dödats av någon annan, är en person jag känner och jag tänker på dennes familj. Jag läser om och följer allt om mannen som blir misshandlad till döds intill en fotbollsmatch och noterar att han har familj, barn. Som aldrig får se honom igen.

Kanske det är en av mina bästa styrkor, kanske en av mina mest omfattande svagheter, att jag tar åt mig så väldigt mycket. Att jag ibland, fortfarande, har svårt med distansen och att jag måste lära mig att acceptera det jag inte kan påverka, träna på att göra någonting åt det jag kan påverka. Det är svårt. Jag lär mig hela tiden.