Skriv för att du måste?

Jag minns att en person på någon av mina kurser frågade vår lärare vad han/hon skulle skriva för att tjäna mest med pengar. Jag minns att läraren höll en lång föreläsning om hur korkat det är att tro att man kan skriva bra om drivkraften är att tjäna pengar. Han sa att du behöver talang för att det är en av de bästa drivkrafterna, han sa att du behöver lusten och det som gör att du brinner för vad du gör eftersom det kommer att vara helt avgörande för om du lyckas eller inte.

Stephen King, i sin fantastiska bok Att skriva, skriver så om drivkraft, glädje och talang. Han berättar (på sid 132) om sin son som började spela saxofon för att han trodde att det var det han ville göra för alltid. En dag insåg Stephen King att hans son övade bara exakt de minuter som han var tillsagd att öva och då föreslogs att han skulle lägga ner det han trodde var drömmen, att bli bra på saxofon. Sonen blev lättad.

Detta sa mig att när det gällde kombinationen saxofon och min son skulle det aldrig bli något spelande, bara övande. Då är det inte lönt. Då är det bättre att prova något nytt, något där det kanske finns mer talang och där glädjekvoten är högre.

Talang gör hela idén med övning meningslös, när man kommer på något som man har talang för så gör man det (vad det än är) tills fingrarna blöder eller ögonen är färdiga att trilla ur sina hålor. Även när ingen lyssnar (eller läser eller tittar) är varje tillfälle en festföreställning, eftersom artisten är lycklig. Kanske till och med extatisk.

Det enda som kan driva dig att skriva någonting fantastiskt bra är din lust, talangen, allt som gör att du skriver för brinnande livet oavsett vem som ska läsa eller om det du skriver någonsin kommer att läsas. Jag tror att det finns en braständare i just detta. Jag upplever det när jag åker bort själv för att skriva och har odelad tid en hel dag, en hel vecka för att bara få skriva. Det är inte ofta men när det är möjligt så är jag hel. Då njuter jag, då sjunger jag högt, dansar i duschen, glömmer allt annat och bara bara skriver.

Förförd i en barack

Den här scenen skrev jag 2007 på en av alla kurser på Skrivarakademin. Mycket kan sägas. Jag skulle kunna berätta om hur svårt det var att skriva, hur pinsamt det var att låta alla mina kurskompisar läsa, hur ytterligt pinsamt det var att få kritik och utvärdering av läraren. Men det lärde mig massor. Om vi rör oss i komfortzonen hela tiden blir det inte mycket utveckling. Här klev jag långt utanför.

Obs – indrag och sådant som är viktigt för en författare fungerar inte i wordpress eftersom wordpress vill bestämma själv … ha överseende.

Obs nr 2 – jag minns inte vilken kritik om ändringar och justeringar för förbättring jag fick. Förmodligen var jag alldeles för generad för att kunna notera sådant.

—-

Klockan är sju och det är redan 35 grader varmt. Solen som inte skyms av en enda molnflik är uppmonterad på en slät blå himmel. Luften är lika frisk som kom den från en uppvärmd hårtork. Mia går rakt in i en vägg av värme när hon kliver ut genom hotellets praktfulla entré. De kläder hon tagit på sig blir på en halv minut fuktiga. Hon känner att duschen inte längre var till någon direkt nytta. Med försiktiga steg börjar hon gå, sakta för att om möjligt undvika att bli ännu varmare av en ansträngande promenad. Fast varmare är svårt att bli. Hon känner hur svetten rinner på baksidan av hennes lår under den tunna kjolen. En liten stril av svettdroppar letar sig ner från låren, över knävecket och längs vaden för att landa i hennes skor. Hon känner fuktdroppar vid hårfästet och blusen som nyss var sval i luftkonditioneringens illusion klibbar mot kroppen. En lätt irritation gror. Över att inte känna sig särskilt fräsch. Hon vill vara fräsch och inte genomsvettig när hon träffar Paolo. Han är oförskämt oberörd av värmen. Varenda dag sedan han kom till hotellbygget har hennes irritation över att han kan verka så sval stigit. Han stör henne. Han får henne ur balans med sin avspända attityd.

Kvarteret är redan fullt av dagen. Luften ovanför gatan dallrar av värmen. Folk är på väg åt olika håll och för en stund kan man tro att de är vilse. Allt ser så oordnat ut. Mot hemma, tänker Mia. Marknaden börjar sakta växa upp från flakmopeder, kärror och små lastbilar. Alla vet sin plats. Mia drar in den nu så välbekanta doften av grön chili som steks på stora hällar tillsammans med nudlar och kyckling. På varje litet kök med hjul är frityroljan för länge sedan skållhet och matosmoln lyfter mot den klarblå himlen i små vita puffar.

Hennes klackar smattrar mot en ojämn asfalt. Hon skyndar på stegen. Asfalten går sakta över till röd sand och över Mias skor landar ett lätt damm som snart gömt den färg skorna hade när hon lämnade hotellet. Hon känner tröttheten efter en orolig natt. Hon avskyr att inte ha kontroll och nu befinner hon sig i ett land och i ett läge där hon ideligen tvingas inse att det mesta inte går att kontrollera. Som värmen. Eller rännilarna av svett utefter en kropp som vill vara fräsch. Eller bygget. Eller Paolo. När hennes chef för ett par månader sedan frågat om hon ville tillbringa en tid i Khao Lak för att övervaka hotellbygget nappade hon direkt. Framfötter var viktigt att visa och hon visste att en sådan merit skulle se bra ut. Så hon tog uppdraget. Åkte till Thailand och placerade sig själv mitt i en situation där hennes kontrollbehov ställdes ansikte mot ansikte med en kultur där kontroll var den allra minst viktiga ingrediensen.

Jävla värme.

Hennes snabba steg river upp små röda dammoln. Hon drar sig till minnes att man släpade fötterna efter sig här. Bokstavligen talat. Och att mr Chong sagt att hon måste öva på det. Själv tycker hon att han kunde öva på att inte släpa fötterna efter sig. De hade faktiskt en deadline. Hon var frustrerad och ilsken över thailändarnas saktmod. Galen på att de aldrig, verkligen aldrig, kunde snabba sig. Eller i alla fall för hennes skull låtsas som att de var lika stressade som hon. Det skulle hjälpa henne. Men inte. I kritiska situationer, då hon själv ansåg att en bra mycket högre växel måste in, att arbetstempot måste skruvas upp då log de istället mot henne, bugade lätt och sa något hon inte förstod. Men de skyndade sig aldrig. De hade viktigare saker att lägga sin ansträngning på hade mr Chong berättat en kväll: Livet. Här blev man nämligen inte sitt arbete. Arbetet utgjorde inte graden av människans värde. Här blev man bedömd av hur man levde sitt liv. För det var viktigt att i nästa liv få komma tillbaka som ett väsen med värdighet. Inte som en mask. Till exempel. Mia hade med artig tydlighet och tillkämpat lugn försökt förklara för mr Chong att en deadline var en deadline och att släpande fötter inte gick att kombinera med en överhängande tidsbrist. Och att man säkert inte skulle komma tillbaka till nästa liv som en mask bara för att man snabbade på lite. Mr Chong hade lett varmt och nickat. Och fortsatt hasa fram.

Mia blev varmare när hon såg att Paolo redan hade kommit. Ilsket varm. Den förbannade arroganta karlfan. Mias redan överhettade kroppstemperatur steg en halv grad till. Hon hade gått i tid från hotellet tyckte hon, bara för att hinna dit innan honom.

En halv grad till.

Nu hade han säkert redan börjat flytta väggarna på den nya ritningen.

Varmare.

Mia ökade takten och i takt med att ilskan göddes och stresshormonerna fick löpa amok bildades större bäckfåror av svett utefter kroppen. Vilket förstås gjorde henne vansinnig. Jävla land, tänkte hon och trampade snett på en lös vägkant så att den ena klacken gick av. Helvete.

Paolo satte på luftkonditioneringen i baracken så snart han klev in. Med en måttlig explosion vaknade maskinen till liv och började producera kylskåpskall luft. Mia hade inte kommit än. Paolo tog en flaska Evian från det lilla kylskåpet som stod inklämt mellan bordet och väggen, öppnade den och drack snabbt. Han torkade sig om munnen med baksidan av handen, slängde flaskan i sophinken som stod under ritbordet och tittade ut genom barackens lilla fönster. Havet nedanför hotellbygget var ljust turkosblått och låg alldeles stilla sånär som på lätta vänliga vågor som i jämn takt sköljde mot stranden. De palmer som fanns kvar efter tsunamin sträckte sig mot solen och bjöd på spretig skugga åt de människor som arbetade på bygget. Bygget var en bra bit på väg. Snart dags att lämna över och dra hem till Siena igen. Han satte sig på barackens enda stol. Han hade varit här i tre månader nu. Han hade gjort vad han kunnat för att hjälpa Mr Chong att bygga upp sitt hotell igen. Det var det minsta han kunde göra efter alla år han besökt landet. Han reste sig upp och öppnade skåpet som satt på ena väggen. Det var lika bra att börja. Han undrade var Mia var. Baracken var trång. För att få upp skåpet måste man flytta lite på luftkonditioneringen och för att få upp dörren till kylskåpet måste man flytta på stolen. Det skulle bli skönt att komma hem igen.

På bordet vecklade han ut ritningen de var tvungna att ta tag i idag. Väggarna i hotellets kök måste flyttas tack vare att en turkisk rörmokare dragit rör på helt annat sätt än vad ritningen visat på. Avloppen hade placerats inne i det som på ritningen var kylrummet och inte i köket. En försening på max ett par dagar, tänkte Paolo i precis samma ögonblick som dörren slets upp och en svettig, högröd och mycket arg kvinna klev in.
        ”Ciao Mia,” Paolo tittade nerifrån och upp på Mia som stannat i ett obekvämt läge på barackens översta trappsteg. Hennes beiga linnekjol var skrynklig, skorna var mycket dammiga och den ena skon saknade en klack. Den vita tunna blusen var fläckvis blöt. Under blusen hade hon en vit bh med spets. Han hade tyckt att hon var vacker från första dagen de sågs.
        ”Ciao och ciao. Varför är du här så tidigt?” Mia borstade lönlöst bort vecken på kjolen.
        ”Scusa?”
       Jävlar, varför pratar jag svenska? Gud vad jag är förbannad! Han får mig ur balans.
       ”Why are you here?” Mia slet av sig skon utan klack.
       ”I work here.” Paolo utgick från att Mia fått solsting.
       ”Ja, ja, jag vet men varför är du här så tidigt?” Temperaturen hos Mia hade sakta börjat återgå till ett mer normalt läge tack vare luftkonditioneringen men hon var fortfarande irriterad. Och jävligt svettig. Klacken gick inte att trycka tillbaka och hon skulle varit här först.
       ”Jag kunde inte sova så jag gick upp ganska tidigt. Passade på att springa en runda också.”
Jävla hurtbulle, tänkte Mia och som istället för att vara ute och jogga suttit tillbakalutad i en soffa och ätit varma croissanter till frukost.
       ”Jag har tittat lite på ritningen, sa Paolo och drog sig mot bordet i den lilla baracken, det ser ändå ut som att vi kan ordna till det här ganska enkelt.”
       Jag visste det, tänkte Mia. Han har redan bestämt allt.
       ”Jaha, vi får väl se,” sa hon med en lätt myndig ton. Hon var ju ändå byggarkitekt. Han var ju ändå den som skulle göra som hon sa.
       Mia gick fram till bordet och var tvungen att ställa sig nära Paolo i den trånga baracken. Han luktade bedövande gott och verkade som vanligt oberört sval. I Mias armhålor plaskade svetten.
       ”Nej, det går inte,” sa Mia. ”Inte en chans att vi kan ändra på det där nu, du ser väl att den här väggen inte kan flyttas.”

       Paolo lutade sig längre över bordet och följde Mias finger som pekade på en bärande vägg.
       ”Jo men om du flyttar den här väggen istället,” Paolo la sin hand över Mias hand och förde den tillsammans med hennes pekfinger till en vägg intill.
       Hans hand var sval. Han stod alldeles för nära nu, tyckte Mia. Paolo var för jävla snygg, för jävla charmig och för jävla läcker. Hon hade känt sig obekvämt lustfylld ända sedan hon träffade honom och varenda dag hade hon mött honom med en sköld av irritation. Så att han inte skulle komma för nära. Men det gjorde han oftast. Och det irriterade henne ännu mer. Hon hade faktiskt Hasse där hemma. Jävla italienare att komma och störa henne.
       Mia drog snabbt bort handen från ritningen och ställde sig rak. Hon nådde Paolo till axlarna.
       ”Jaha och hur hade du tänkt att det skulle lösas på så kort tid? Man kan ju inte bara flytta kylrummet så där utan vidare,” sa Mia och visste att det gick att flytta kylrummet så där utan vidare men Paolo skulle inte få rätt på en gång. Det var ju hon som skulle kommit på allt. Om hon hade varit här lite tidigare.
       Paolo satte sig lite snett på bordet och vilade ett ben i golvet samtidigt som han dinglade med det andra, lätt nonchalant tyckte Mia. Han tittade på henne med sina mörkt bruna ögon. Mia rättade till kjolen och drog ihop blusen. Lite obekväm av hans skarpa mjuka blick. Paolo log. Var luftkonditioneringen verkligen satt på högsta effekt? Det kändes obekvämt varmt.
       ”Vill du så kan vi titta på ritningen lite senare, du kanske vill tillbaka till hotellet?”
       ”Vaddå tillbaka?”
       ”Ja, jag tänkte om du ville tillbaka och byta skor,” sa han och nickade mot hennes bara fötter.
       ”Nej. Nej, verkligen inte. Det behövs inte alls. Varför skulle jag vilja det?” Log han inte lite väl mycket? Hade han baktankar? Ville han ha bort henne? Mia ville till hotellet, å herregud så mycket hon ville till hotellet. Dels för att byta skor, dels för att svalka av sig och duscha, men aldrig att hon gick härifrån nu, inom en timme skulle alla byggare vara på plats. Det var hon som skulle berätta hur ändringen skulle gå till. Inte Paolo.
       ”Nej, nej, glöm det. Vill du ha lite vatten?”
       ”Vaddå? Varför det?” Mia väste ofrivilligt. Han ser att jag är svettig.
       ”Nej, jag bara undrade. Det finns i kylen annars. Ursäkta men jag ska bara hämta den andra ritningen i skåpet,” Paolo log fortfarande.
       Mia var tvungen att flytta sig något och ställa sig intill väggen för att Paolo skulle komma förbi till skåpet. Hennes bröst snuddade vid hans rygg när han trängde sig förbi. Paolo flyttade luftkonditioneringen lite åt sidan för att få upp dörren till skåpet.
       Luftkonditioneringen svarade med en smäll och två vita blixtar sköt ut från kontakten. Den lilla glödlampan som hängde i taket sprack.
       ”Cazzo!” Paolo drog tillbaka handen snabbt.
       Mia som blivit väckt ur sin tanke om huruvida Paolo med avsikt tryckt sin rygg lätt mot hennes bröst när han gick förbi tog ett steg åt sidan, klev snett på den sko som låg på golvet, tappade balansen och föll ner på golvet.

Helvete.

”Vänta jag ska hjälpa dig,” Paolo sträckte fram handen. Mia tog den motvilligt och drogs upp från golvet med ett ryck. Paolo drog in henne mot sin kropp och stannade i rörelsen. Hans ansikte var så nära. Han luktade fortfarande bedövande gott. Mia slutade andas. Hon kände hans kropp mot sin och ville inte vika bort. Och hon kunde verkligen inte stå kvar. Så hon stod kvar eftersom känslan var starkare än någonting annat.
       ”Vad hände?” sa hon tyst som för att jaga lusten på flykten.
       ”Va?” Paolo släppte inte hennes ögon med sin blick.
       ”Vad hände?”
       ”Jag drog upp dig. Är du ok?”
       ”Ja.”
       ”Bra.”
       Allt blev märkligt tyst.
       Baracken flämtade av hettan.
       Paolo hade inte släppt hennes hand.
       Luften blev snabbt varm. Luftkonditioneringen hade gett upp. Hettan smög in genom väggarna och fyllde ett litet utrymme med varm fuktig luft. Mia kände hur on började svettas igen. Paolos hand var inte sval längre. Hon såg hur små fläckar av fukt snabbt bildade ett mönster på hans vita skjorta.
       ”Du kanske ska släppa min hand.” Mia viskade. Irritation hade bytts ut mot någonting annat.       Kontrollera dig!
        ”Va?”
       ”Du kanske ska släppa min hand?”
       ”Vill du det?”
       ”Va?”
       ”Vill du att jag ska släppa din hand Mia?”
       Vilken jävla fråga. Förbannade italienare som ställer en så korkad fråga.
       ”Nej.”
       Värmen steg. Paolos panna blev fuktig. Mia kände svettdropparna som letade sig ner på baksidan av låret.
       ”Vad vill du?”
       ”Va?”
       ”Vad vill du?”
       ”Jag vet inte.”
       ”Jo du vet.”
       ”Vaddå?”
       Hon såg på honom. Hans ögon var alldeles för skarpa. De såg på henne med en sådan självklarhet att hennes kontroll blev likt flyktig vätska och hon kände hur lusten nådde varenda nervända, varenda por. Av värmen i baracken kände hon ingenting. Hon berördes inte av värmen runt omkring, hon kände bara värmen i sin egen kropp. Hur den letade sig runt, fyllde varje del, koncentrerades i magen för att utom hennes kontroll sprida sig till en hetta i underlivet. Där stannade glöden och tvingade hennes kontroll att blekna.

Det var ett slag hon inte kunde vinna, en känsla hon inte kunde styra. Den var outhärdlig.

Paolo naglade fast henne mot väggen med sina ögon. Fortsatte att titta på henne utan ett ord medan han mycket sakta och försiktigt knäppte upp hennes blus. Mia flämtade. Hennes andning blev snabb. Ytlig. Han var på väg att ta över hennes tillkämpade kontroll.

Han lät blusen falla till golvet. Med ett dån insåg hon att hon stod försvarslös. Hon var snart besegrad av sin egen lust. När han utan hennes tillåtelse la sin hand över hennes bröst blev kroppen som förbytt. Varenda nerv stod i brand och sans fanns inte längre i den barack där hon stod milt pressad mot en varm vägg.

Paolos händer letade sig utan ord över hennes bröst, klämde hårt och andades varmt i hennes öra. Hans mun letade sig från örat, ner över halsen och ner till hennes bröst. Han tog bröstet i sin mun, lekte med tungan över hennes styva bröstvårta. Hans mun vandrade försiktigt till nästa bröst. Mia andades tungt, mer, mer.

Han måste ge mig allt.

Gud, hur länge sedan var det hon hade varit med en man? Hon tryckte sin egen kropp hårdare mot väggen och Paolos kropp följde efter. Han pressade sin styva lem mot hennes underliv och hon kände hur det sista av motstånd rann bort. Hon pressade mjukt tillbaka, följde hans lugna men mycket bestämda rörelser mot hennes kropp. Hon vred sig mot väggen och kunde höra sig själv som i en annan värld stöna lustfyllt.

Hennes andning var snabb.

Hon var varm. Nej, inte varm. Hon brann.

Hon la armarna runt Paolos hals, rev med fingrarna utefter hans svettiga rygg, ner mot hans ryggslut. Hon pressade honom mot sin egen kropp.

Paolos fingrar var överallt. De spelade ett spel, retade hennes känsliga hud, över magen, upp över brösten, upp mot halsen, runt nacken, fingrar i håret.

Hårt men milt.

Hon var nära att svimma.

Våg efter våg svepte över henne medan han smekte henne. Den lilla del av henne som fortfarande borde ha kontroll blev betvingad för det var kroppen som bestämde. Nu fanns bara lusten. Av allt återstod bara en oemotståndlig åtrå.

Innan hennes förnuft hunnit reagera var hans händer under hennes kjol. Han letade sig milt och försiktigt upp mot hennes sköte. Smekte bestämt och behagligt hennes lår, drog sina händer hårt upp över hennes trosor. Nu kunde hon inte längre. Det var henne övermäktigt.

Lusten var väldig.

Den var hon.

Hon var lust.

Varje liten del ville mer.

Hon rev av honom skjortan, tänkte inte annat än med hjälp av sin egen åtrå. 

Han fick inte sluta.

Hon mumlade någonting, vred sig mot väggen som för att åla sig ur sina kläder. Han hörde.

Hans tunga trängde in i hennes svultna mun, hon svarade. Hon brann. Hans byxor knäppte hon upp samtidigt som han drog av henne kjolen. Allt gick så fort. Det var tvunget. Av det som fanns runt omkring var inget viktigt. Det var bara nu och här. Och hon måste.

Mer.

Han hade redan smekt av henne hennes tunna trosor och med ett tag runt om hennes kropp som om möjligt gjorde väntan än mer olidlig lyfte han henne upp på bordet. Han rev ner alla ritningar och pressade ner hennes kropp mot det hon visste var ofrånkomligt.

Det fick inte dröja längre.

Hennes sköte brann.

Han var tvungen att tillfredsställa ett begär hon inte släppt fram på så länge.

Hon välkomnade lusten som rev i hennes kropp, hon sträckte ut armarna, bjöd honom på sin åtrå och välkomnade honom med lust när han utan ord trängde in i henne med den kraft hennes kropp ropade efter.

Ja jäklar vad det där var svårt. Och som jag inte hade skrivit så här idag. Skönt att se att man utvecklas.

 

Hur börjar jag skriva min bok?

Ett uttryck som ofta återkommer är KISS. Keep It Simple Stupid. Förenklat: Gör det inte svårare än vad det behöver vara.

Egentligen är mitt allra första tips att gå en kurs eller två! Du lär dig massor! Det ÄR ett hantverk, det FINNS mängder av tips och trix som kan vara bra att ha i en hög. Det är någonting som ger dig en skjuts framåt. Du blir säkrare i ditt skrivande och du får en verktygslåda av saker du kommer att behöva.

För att börja skriva en bok behöver du veta vad du ska skriva. Du behöver en historia. Någonting att berätta. Du behöver en intrig. Någonting som gör att jag vänder blad efter blad efter blad. Du behöver karaktärer. Människor och platser, miljöer och rum. Du behöver en historia som bär igenom ca 700 000 tecken.

IMG_1761 copy

Gräv där du står! Du har erfarenheter, upplevelser, tankar och händelser som har passerat. Gräv där! Du har eller har haft ett jobb som du kan, du känner en miljö, du vet någonting, du har gått igenom något. Gräv där du står.

Så låt oss säga att du har din historia, din berättelse. Du ser allt framför dig. Den finns i ditt huvud. Den ska bara ner på papper.

Många menar att man ska börja med att planera sitt skrivande. Om jag hade gjort det så hade jag blivit livrädd och förmodligen aldrig börjat. Bara kör. Strunta i att planera in. Målet är att du ska bli så engagerad i din historia (och det måste du vara för om inte du är det så kommer ingen annan att bli det heller) så att du finner tid, stjäl tid för att få berättelsen skriven. Alltså. Stryk tidsplaneringen.

Lär känna dina karaktärer. Själv gör jag en liten beskrivning av alla som får vara med. Jag tar reda på vilka de är genom att ta reda på vad de har varit med om, hur de ser ut, vilka de umgås med, hur de beter sig, talanger, egenskaper, later och sätt de rör sig på. Det jag tar fram är kanske ingenting som kommer att dyka upp i min roman men jag vet hur jag ska använda dem när jag känner dem.

Skissa på en tidslinje. Rita upp när olika saker ska hända, sträva efter en intrig som läsaren vill följa för att veta hur någonting ska lösas. Tänk på dramaturgin. Din berättelse behöver kanske börja med ett dilemma någonstans för att sedan eskalera och senare finna en vändning varefter romanen leder läsaren till en upplösning. Tänk på vad du själv går igång på! Vilka böcker du själv tycker mycket om.

Använd miljöer du känner till eller gör din noggranna research om de miljöer som du inte känner till. Ingen gillar att läsa om en miljö som du har återgivit felaktigt: ”Vi träffades den våren i Stockholm, på Sergels Torg under körsbärsträden.” (Körsbärsträden står i Kungsträdgården …).

Läs massor! En del tror att de tappar sin egen röst och sitt eget språk om de läser när de skriver men det är tvärtom. Läs läs läs och glöm inte att någon gång läsa en av dina favoritböcker bara för att lära dig, strunta i historien, bara läs för att lära. Stryk under och vik hörn.

Tänk dig din berättelse i scener. En del författare skriver allt i kronologisk ordning, en del skriver scener som de sedan klistrar ihop.

Bestäm dig för om du ska skriva i första person eller tredje eller i ett alvetande perspektiv! Det är inte jätteroligt att halvvägs in i manuset komma på att man nog borde ha skrivit allt i första person och inte tredje (som jag gjorde med romanen Allt för din skull). Det blir mycket extrajobb.

Precis som vilket projekt som helst: Förberedelserna är halva jobbet!

Nästa punkt? Just do it. Börja skriv. Skriv från hjärtat, skriv så det blir tungt och jobbigt i själen, skriv så att du spränger dina egna gränser, skriv så det gör ont. Skriv utan att tänka på att det kan bli en bok, skriv för dig själv och tänk inte på vad andra kan tycka. Skriv varje dag så att du inte tappar känslan för din berättelse. Skriv inte för att bli världens bäst säljande författare, skriv för att du måste och vill. Skriv av rätt anledning. Hitta likasinnade, gå med i en bokcirkel, ring en etablerad författare och fråga (författare är generösa!), läs böcker om skrivande och missa inte Stephen Kings bok ”Att skriva”!

Läs mer tips här och här.

Imorgon skriver jag om hur man skriver det svåraste man kan tänka sig.