En dag blir jag alldeles ensam

Idag ringde jag min pappa, som vanligt. Han sa att han var sjuk och jag skrattade och frågade vad han nu har fantiserat ihop. Vi kan ibland tävla om vem som är sjukast. Igår vann jag när jag berättade om en förestående operation av en fot. Jag sa till min älskade pappa att han förlorade, att lite feber och nackspärr inte är någonting att komma med i jämförelse med ett neurom i en fot.

När jag hade skojat som vanligt sa han att han inte hade sovit på hela natten eftersom det värkte så i högra sidan av ansiktet. Jag stannade på min hundpromenad och lyssnade för jag kunde inte gå på samma gång. Det är svårt att skriva det här. Jag sitter och blinkar och torkar tårar från mitt tangentbord. Och han har inte ens dött, min pappa.

Han hade kvar sin nackspärr som hans norska fina hustru sa inte var ryggskott utan nackskott. Han hade lite feber och så tyckte han att det var svårt att prata och äta mat.

I Vasaparken där jag stod med mobilen mot örat försvann alla runt omkring mig. Min hjärna stängde ner och av och jag såg bara vagt vägen jag skulle gå för att min hund behövde göra både nummer ett och två. Inuti i huvudet försvann allt jag någonsin har haft där, allt jag någonsin har tänkt. En enda sak behövde all plats: En dag dör din pappa.

Jag stannade och såg kanten till mitt livs allra största, vidaste och svartaste grop. Jag vet att jag kommer att ramla ner där då. Då när jag blir ensammast i hela världen. Då när han lämnar mig.

Pappa hade ringt sjukvårdsupplysning och fått tid hos jourhavande läkare kl. 14. Jag for i mina begränsade och mycket trånga tankebanor efter det där man gjort reklam för. Hade pappa fått en stroke? Hur var det jag skulle fråga. Jag sparkade hårt på ett järnrör som låg vid en mur för att jag inte kom på det och för att jag inte vill att livet ska vifta mig i ansiktet med sitt sista kort. Jag drog min hund hem igen. Ville kräkas. Dolde tårarna bakom solglas och struntade i att gråten lät högt. Finns det ens någonting som är värt att lägga en enda tanke vid när jag puttas fram till randen av gropen jag ska kliva ner i när jag förlorar min pappa? Vad gör jag med sorg som jag redan vet att jag inte kommer att överleva?

Min lillasyster är sjuksköterska. Jag ringde henne. Och så skällde jag. Jag skrek. Skrek för att hon inte hade ringt vår pappa på ett tag och hon vet att jag inte menar alla ord när jag är arg för att jag är livrädd. Hon blir den där sjuksköterskan, kliver ur sina kläder som min syster. Drar på sig en vit rock och pratar lugnt med mig. En annan röst. Och så ringer hon pappa och jag kan inte andas innan hon ringt tillbaka.

Det är säkerligen ingen stroke. Ingen hjärnhinneinflammation heller. Älskade syster tror det är en inflammation, långdragen influensa. Bra att kolla upp och få hjälp med. Kl. 14.

Jag önskar att mina barn, inför att jag ska dö någon gång, inte fylls av den skräck som jag gör redan nu med min pappa. Jag är inte rädd för att dö. Jag är bara rädd för att alla andra ska göra det.

”Rädd för att alla andra ska dö.”

Så kommer det ju att bli. En dag är det slut. Och jag vet inte hur jag ska överleva det.

Update: Det var ett virus. Min pappa lever ett tag till och jag andas igen. Ett tag till. 

2 kommentarer

  1. Lottens Bokblogg skriver:

    Otroligt bra skrivet igen Christina! Det här går rätt in. Jag känner igen varje känsla från den dagen jag Skypat med pappa och insåg att han var sjuk.

  2. Tina Johansson skriver:

    Så skönt att det ”bara” var ett virus.

    De kan vara hemska, telefonsamtalen.
    Orden i samtalet jag fick 15/12 2012 ringer fortfarande i mina öron.
    ”Mamma är död”
    Utan förvarning. Som en blixt. En hjärtinfarkt.
    Ingenting sig likt längre.
    …har fortfarande svårt för telefonsignaler, stänger gärna av ljudet.
    Men livet går liksom vidare ändå. På något vis.

Kommentera

Ge dig själv en daglig dos av sånt som får dig att le

Ibland behöver jag vila från dagstidningar och webbsidor som jobbar hårt för att ge mig dagens nyheter. Det är för mycket skit som händer, för många som lider, för många som dödas, för många som är vidriga mot varandra, för mycket som håller på att gå åt skogen. Jag är inte så bra på distans i sådana lägen utan riskerar istället att fungera som en wettex-duk, villig och angelägen om att absorbera allt i min väg.

Min bok Jag vill vara glad! har blivit lite som min egen handbok. Jag måste påminna mig om hur jag kan träna min hjärna för att rädda mig själv. Alltså rädda mig själv så att jag orkar, klarar, KAN. Allt det som har med livet att göra.

Skärmavbild 2014-04-09 kl. 11.04.37

Nu har jag en facebooksida för boken. Hoppas att du också har facebook så att du kan gå in och gilla sidan för där kommer jag att lägga upp utdrag ur boken, tips och verktyg för hur vi kan klara av livet lite enklare. Och varför det är väldigt smart att ha en sådan här lapp på spegeln.

Välkommen!

Kommentera

Hej igen Göteborg!

Jag hade en föreläsning i Göteborg idag. För en helt underbar grupp människor! Tack – ni vet vilka ni är och tack för att jag fick vara en del av er dag.

Föreläsningen hölls på MITT hotell. Det hotell som faktiskt förändrade mitt liv, min riktning i livet. Ja, inte hotellet så … men tiden jag hade där blev en vattendelare. En liten milstolpe för den 25-åriga kvinnan som inte visste allt.

Innan föreläsningen idag hade jag tid för att gå runt. Jag mötte främmande människor, sådana som har hotellet som ”sitt” idag. De hade ingen aning om mig, att jag såg allt som ”mitt”. Fortfarande.

Jag gick i korridorer som såg likadana ut idag som då. Fotograferade fönstret till mitt arbetsrum, dörren in till bagagerummet där vi stod och tjuvrökte med killarna som skötte parkering och gästernas väskor, fåtöljerna som var för snäva för Michael Jacksons livvakter så att vi fick buda över nya … Varje del av hotellet känner jag, det är alltid så häftigt att komma tillbaka till en plats som för alltid kommer att sitta i ryggraden.

Och jo, föreläsningen gick så bra!

20140410-220206.jpg

20140410-220216.jpg

20140410-220224.jpg

20140410-220232.jpg

20140410-220244.jpg

Kommentera

Tack Nordmaling

En heldag i Nordmaling med sammanlagt 350 elever och på kvällen ett gäng föräldrar och skolpersonal. Jag föreläste om barn och unga i de sociala medierna, hur vi kan hjälpa och stötta, vägleda och råda.

2014-04-07 11.40.47

Jag älskar att komma till mindre orter i landet. Det är allra oftast vänliga människor som tar hand om mig under dagen (så också i Nordmaling!) och det finns liksom som gömda skatter. I Nordmaling t.ex. … en jättelokal, fullt utrustad, scen och ridåer, belysning och teknik. Fantastiskt.

2014-04-07 18.12.54

Och en tekniker som var mer än omtänksam när han varsamt försökte få mig att förstå att jag inte skulle trycka på vilka knappar som helst på fjärrkontrollen.

Läs om mina föreläsningar här! 

 

En kommentar

  1. Carola skriver:

    Ja, norrland är bra. Tyvärr är jag sjukskriven så jag kunde inte komma och lyssna. Hoppas att skolan i Umeå engagera dig nästa gång. Trevlig helg! /Carola

Kommentera

Försten ombord vinner?

Berätta för mig varför det uppstår en tyst och lite lätt dallrande hets vid gaten när ett flygplan snart ska lyfta? Vi har alla samma biljetter. Det är fri placering. Flyget går inte förrän alla är ombord. Sitter du längst fram kommer du av planet ca 4 minuter innan alla andra*, det finns ingen medalj som delas ut för att du kommer ombord först. Kaffet är inte varmare, stolen inte mjukare.

2014-04-08 06.13.05

Så varför? Oftast är det män som redan när det är 50 minuter kvar till boarding (som från det här tillfället i veckan, i Umeå) släntrar, till synes (illa dolt) spontant, fram till spärrarna, öppnar sin tidning och börjar läsa. Och står och bevakar den platsen till dess att det är dags att gå ombord.

Jo, det kanske är nyttigare för kroppen att stå än att sitta men varför köerna? Jag blir så fascinerad varenda gång.

En kommentar

  1. Tina Johansson skriver:

    Tack för svaret på Monas blogg! Först nu gick jag in och läste, måste komma ihåg i fortsättningen att bocka för lilla rutan som ger mig mail om svar på inlägg!
    Kram!

Kommentera

Min och andras berättelser

Mitt i mitt eget manusjobb kommer jag på att jag måste leta efter en text jag någonstans i bakhuvudet tänker att jag behöver för att komma vidare med min egen. Det slutar inte bra alls. Jag rensar i mina bokhögar istället. Typiskt när jag skriver själv. Ibland hänger inte kopplet så stramt och jag ger mig själv lillfingret och så tar jag hela handen. Till mitt försvar: nu har jag rensat lite och någonting av det jag rensat in och bort lägger jag förstås upp här.

 

2014-04-08 10.55.01

Mitt manus lades åt sidan.

2014-04-08 10.57.43

Jag packar ner Ghostman till Myrorna. Orkade ca 150 sidor. På riktigt världens mest bajsnödiga thriller. Kände jag. Läs det här:

2014-04-08 11.16.48

2014-04-08 10.58.04

Gone Girl sparas för evigt.

2014-04-08 10.59.22

Sparar Medeas Vrede eftersom den räddade livet på mig en gång.

2014-04-08 10.59.48-1

Sparar. Måste läsa flera gånger om och om igen. Samma sak med den här:

2014-04-08 11.00.00

2014-04-08 11.00.27

 

Den här sparar jag ett tag till. Det var en fantastiskt spännande och mästerligt researchad berättelse om Onassis och Kennedy. Läs läs läs. Det var inte bara en gång jag flämtade högt när jag läste.

2014-04-08 11.01.03

Pratas mycket om den här men mja, sådär va? Spännande intrig men inte så skriven att jag ramlade av stolen.

2014-04-08 11.01.09

Nu ska jag ge mig på den här … och den här:

2014-04-08 11.01.23

Och nu ska jag fortsätta skriva. Rensar lite mer senare. Hatar att rensa böcker men samtidigt är de till för att delas. Jag bär mina böcker till Stadsmissionen och Myrorna eller så åker jag förbi Karolinska Sjukhuset. Att låta böckerna stå och samla damm i min bokhylla är inte det jag tycker är det smartaste jag kan göra.

Kommentera

Grattis WW!

130 år firades på Nalen och jag tänker alltid när jag är på baluns, vilket inte är så ofta, att jag ska fota massor och så glömmer jag eller orkar inte eller hinner inte för att det är så kul att prata med alla istället.

Sjukt fint party. Roliga och trevliga människor överallt.

20140404-080454.jpg

20140404-080512.jpg

20140404-080522.jpg

20140404-080531.jpg

Kommentera

Vad är roligt och vad är inte roligt?

Alla aprilskämt igår. Jag satt absolut och log stort. Skrattade högt ibland. Skrattade nöjt och högt när jag tänkte på mitt eget aprilskämt förra året, när jag skrämde livet ur mina döttrar när jag på facebook skrev att jag hade bytt bort vår lägenhet till två små. Det i sig var ju inte så farligt men bilderna jag la ut på de lägenheter vi nu hade fått var inte så … hmm … respektabla.

I år var nog första året som jag inte blåste mina barn. Det har jag gjort varje år och älskat att göra men igår fick jag inte till det. Jag har lite för mycket tråkigheter runt omkring mig och inuti runt hjärtat som gör att jag inte har lust att skämta.

Aprilskämten igår tenderade ibland att bli ännu mer åt det där hållet ”Blåsningen”. Klart att det ska vara så. Det heter ju April Fool.

Skärmavbild 2014-04-02 kl. 15.35.16

Så klickar jag idag på en länk för att läsa om ett helt annat aprilskämt, under rubriken ”Prank i FWD” och så tittar jag på en film om en kille som lurade ett gäng hemlösa män och kvinnor på 1 april. Men det var inget lur som en blåsning. Där den man lurar står med lång näsa. Det här var en luring som på riktigt gjorde mig glad. Som på allvar var riktigt roligt.

Titta här!

Kommentera

Tårtkalas

Mina dagar för administration blir ju rätt tysta. Jag jobbar själv, fikar själv, äter lunch själv men häromdagen gick jag med tårta till mina kompisar på Talarforum. De fick chokladmousse med hallonkräm och min bok och jag fick sällskap.

2014-04-01 14.28.33

 

Det är så bra människor på Talarforum. Jag blir lika glad varje gång de ringer och vill skicka iväg mig på uppdrag. De sköter allt alldeles utmärkt, ser till så att kund och föreläsare känner sig lugna och nöjda och kollar upp allt efter genomfört arrangemang. De är aldrig omöjliga, alltid vänliga och snälla, det är ett nöje att jobba med alla där.

2014-04-01 15.01.45

Jag lämnade tårta, vi fikade, pratade död och olyckor (jo, det blev lite så … förlåt), hundar, kastrering, mystiska fastigheter, råttor som dansar på bord och hundar som sitter på fötter. Jag har visserligen ett fantastiskt roligt jobb (det roligaste jag har haft?) men att för en liten stund få känna sig som en del av ett gäng som samlas i köket och fikar och pratar om allt möjligt, det är rätt oslagbart mysigt. Det också.

Kommentera

Sjukt skön helg och start på veckan

Jag har vilat hela helgen. Ofattbart skönt och det är rätt svårt att ibland bara koppla av, jag är van vid att jobba jämt men jag kunde faktiskt somna en stund i en solstol, bakom en husvägg. Så där i lä en vårdag när vinden är kall och solen är varm.

Skrev en massa viktiga saker på nya romanen som får skynda långsamt igenom huvud och händer. Inte för att jag inte har massor att skriva utan för att jag inte har massor av tid att skriva på när det är högsäsong på termin och jobb.

bild 1-3

Föreläsning på måndag morgon inför ett fantastiskt gäng i Göteborg. Jag hade kunnat stanna hela dagen men lovar att komma tillbaka snart och hälsa på i era regioner!

bild 3-1

Idag hade jag möte på Bonnier igen. Jag kom för tidigt och tillbringade nästan 30 minuter i receptionen och det är ett rätt bra tips, att tillbringa en stund i den där receptionen. Gå till Sveavägen 56, kliv in genom den stora trädörren med den slitna Bonnierskylten. Intill receptionen kan man köpa böcker som står generöst utplacerade i stora hyllor. Bara Bonnier förstås men det kan räcka en liten stund. Det roligaste är ju att titta på människorna som passerar genom receptionen. Jag har sett både den ena och den andra där, en del tydligt hukade på grund av hemligheter som ska pratas om, andra frikostigt pratande med allt och alla. Per Moberg är en sådan som pratar med allt och alla. Vilka som inte pratar så mycket säger jag inte. Det får du kolla upp själv. Idag pratade jag i alla fall med Janne som hade sista korrmötet med sin redaktör. Hans bok Sista paret ut, kommer väl till hösten kan jag tänka.

Imorgon firar mitt förlag 130 år. Det gör vi med baluns på fina stället i stan. På inbjudningskortet stod allt utom klädkod. Hatar när det inte står någon klädkod. Det kan bli allt mellan jeans och långklänning.

 

Kommentera